Till att börja med så måste jag skryta lite, mitt cyklande till jobbet har gjort underverk med min kondition. I kväll vågade jag slutligen ta det tredje varvet i det lilla jogginspåret i närheten. Det bli knappa sex kilometer och det är ju inte mycket för gemene man. Men jag har inte trott att jag skulle palla att springa så långt eftersom jag alltid varit så otränad. Men det var ju inga problem jag klarar nog en mil om jag tränar lite till.
Joggingspåret är bra. Det är varierad terräng, man slipper springa på asfalt, och det är framför allt upplyst. Jag är mörkrädd. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara det. Det har varit bättre och sämre perioder. Jag har blivit mycket räddare av att bo i en stad där det alltid är upplyst och det dygnet runt finns lampor tända. När jag bodde på landet var det ju bara att bita ihop och gå längs vägen i kolmörker.
Det finns ett ställe i spåret som ger mig kalla kårar jag tycker att det är mycket obehagligt att springa förbi där när det är mörkt, det är inget speciellt med miljön på just den sträckan, det är kanske hundra meter som jag tycker är läskiga, det börjar med ett bostadshus och sen sträcker sig spåret in i en lite tätare del av "skogen". Men det är något med stället, ni vet ibland får man känslor av obehag för vissa platser och miljöer. Eller så vet ni inte det. På det tredje varvet höll jag nästan på att få panik när jag passerade den här sträckan, jag blev vettslrämd fick känslan av att något förföljde mig tyckte mig sem mängder av rörelser i ögonvrån jag var tvungen att intala mig själv att slappna av och sakta ner farten, att jag var fånig osv.
Jag har alltid varit känslig för sånt här, det var värre när jag var barn och inte på ett intellektuellt plan visste att det inte fanns spöken eller vad vi nu skall kalla "övernaturliga" saker som man vet inte finns men ändå är rädd för. Då tyckte jag verkligen att en del platser var så otäcka att jag knappt klarade av att vara där. Jag minns en gång när jag som barn var i Rastens gamla skola med min komis Peter och spelade pingis, stället var fruktansvärt jag fick kämpa mot paniken det var som ett konstant tryck på mitt huvud hela tiden när vi var därinne. Jag ville gå hem hela tiden. Men Peter, han ville aldrig sluta spela pingis kändes det som. Jag tycker att det är lättare att hantera hela grejen med mörkrädsla när man är vuxen när man kan tvinga sig själv att tänka logiskt i sådana här situationer. SLutligen vill jag säga att säkert är många mer mörkrädda än mig, de flesta kan nog känna obehag över att jogga själv i ett mörkt skogsområde men jag tycker ändå att det begränsar mitt liv på något sätt. Och att jag verkligen inte tror på spöken eller något "övernaturligt" Jag är övertygad om att platser som upplevs som otäcka säkert är det för att det väcker något slags associationstankekedjor i hjärnan som leder till otäcka tankar och rädsla. Sen är vi ju alla skadade av filmmediet, hur många gånger har man inte tänkt att det här, det är ju som om det vore en film och jag en skådespelare i den. Med tanke på det är de ju inte konstigt om man är skadad av alla skräckfilmer som man sett. Men trots alla rationella argument har jag svårt att värja mig mot tanken att vissa platser har en dålig känsla för att något hemskt har hänt där att det otäcka som en gång skedde finns kvar i miljön i väggarna, träden marken rotsystemen osv, att känslan som en gång väcktes när något hände aldrig försvann utan lever kvar för alltid, och att det är den man förnimmer när man kommer till en sådan plats.
huh läser igenom vad jag skrivit, håller jag på att bli hippie.
En sak till det är jättebra att ha barn när man är mörkrädd, då måste man låtsas att ma inte är rädd och visa barnet att mörkret inte är farligt. Så då är man faktiskt lite mindre rädd. Men bara lite
