Ibland går jag verkligen igång på det som känns monumentalt. Jag älskar att stå längst upp vid Odengatan där den möter Valhallavägen och se på hur gatan sträcker sig nerför gatan och sen upp mot Odenplan och aldrig verkar ta slut och hur staden omkring är riktig stenstad och fortstter i evighet. Det är väl ungefär så urbant som det blir för en lantis som aldrig sett Newyork eller Paris.
Vi åker till stugan längs en landsväg genom skogar och kalhyggen där det går många kilometer utan några hus. Tomheten, avsaknaden av mänsklig närvaro ger mig samma slags känsla som jag får i staden. Mörn menar att allt handlar om mitt finska svårmod, men jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar