Kungshamra, 30-gården 1965

Titel

Minns ni när ni barn och hade lärt er att läsa? Ni var ännu inte så duktiga, men ni hade llärt er att staka igenom även svårare ord, ord som ni inte alltid förstod.

När jag var en sån där nybörjarläsare älskade jag att läsa på bokryggarna i mina föräldrars bokhyllor. På åttiotalet manifesterade man sin medelklasstillhörighet (eller strävan) inte genom att titta på sex feet under och andra hbo-serier utan genom medlemskap i en bokklubb.

Mina föräldrar var med i Bra böckers bokklubb, varje månad kom postbilen med en laddning böcker. Jag tror inte att böckerna alltid blev lästa men de åkte upp i bokhyllan med en väldig fart.

Jag fantiserade om böckerna, om de fantastiska berättelser som de gömde innanför pärmarna. Jag kan fortfarande sluta mina ögon och se titlarna, bokryggens färg och typsnittet framför mig.

Eevan tyttäret av Kari Utrio, guldbokstäver, blå bakgrund. Clownen Jac av Bergman, vit text på roströd botten. Asasagan av Åke Ohlmars, svarta bokstäver på en gråspräcklig bakgrund Goch Gå sakta -kom tillbaka fort av David Niven, vita bokstäverpå svart botten.

På jobbet finns det böcker som jag skymtar då och då som jag tycker har så fängslande titlar.

Min fantasi får fritt spelrum och jag känner mig som ett nyfiket barn igen. Ett bra exempel är Artur Lundkvists Färdas i drömmen och föreställningen, boken handlar om övernaturliga upplevelser under författarens sjukdomstid, eller Jascha Golowanjuk Min gyllene väg från Samarkand. En rätt tråkig historia om Författarens långa flykt från Uzbekistan till Sverige under ryska revolutionen.

Båda dessa böcker blir jag otroligt sugen på att läsa varje gång jag ser dem. Massor av gånger har jag lyft upp dem bläddrat i dem fantiserat lite och sen ställt tillbaka dem. Bara på grund av titlarna, fastän jag är helt ointresserad av Lundkvists resor med sin astralkropp, och faktiskt började läsa Golowanjuks bok men slutade för det var så segt och tråkig. Blir jag lika glad varje gång jag ser dem.

Arkipelag

Är nog det vackraste ordet jag vet. Jag läste i en turistbroschyr om "the swedish archipelago" och hur mycket finare är inte det mäktiga arkipelag än det fjuttiga lilla ordet skärgård? Sen är ju arkipelager snygga på kartor också, jag är en sucker för utlöparna från Alaska och Kamtjatka, Aleuterna och Kurilerna.

Världens kanske mest kända arkipelag är ju ingen riktig arkipelag. Jag var nog över tjugo innan jag fattade att Gulagarkipelagen inte var en fysisk plats i Sibirien utan en poetisk beskrivning av de tusentals slav- och arbetsläger som var placerade likt en arkipelags öar över hela sovjetiska Eurasien.

drummen

Häromnatten drömde jag att en gammal bekant var på besök, han rumlade runt med en whiskeyflaska, rökte inomhus och avslutade sitt lilla gille med att fimpa mot benet på min fåtölj där träet liksom smälte när det kom i kontakt med cigarettglöden. Till min fasa blev det ett stort hål där han fimpade. I drömmen blev jag helt tokig. Rasande pekade jag först på dörren och sedan på fåtöljen medan jag skrek indignerat i falsett,-ut -ut härifrån, det där är Bruno Mathson.

Så vad försöker mitt undermedvetna säga mig? Att jag blivit gammal och borgerlig? förmodligen.

mobbning

Jag har duschat Ants, tvättat hans hår torkat det och borstat det, allt under milda protester. När vi är klara tittar vi på resultatet i spegeln. Jag utbrister -Du har så fint hår, om jag hade sånt fint hår som du har skulle jag ha en likadan frisyr som du har. Ants replikerar -Om jag hade sånt hår som du har pappa, då skulle jag (*tittar på mitt huvud och ser lite bekymrad ut*)inte ha något hår. Jag skulle alltid ha mössa eller keps på mig om jag var ute så att inte en fågel skulle bajsa på mitt huvud.

propaganda

Jag var tvungen att lyssna på Säkkijärven polkka typ hundra gånger efter att jag skrev om den och då hittade jag den här gamla godingen. Ni som har läst okänd soldat känner säkert igen den. Vänta till slutet så får ni en fin bild på "vapenbröderna".

Du och jag dragspelet del 1.

Jag har länge haft svårt för dragspel, det fick länge stå för symbolen för allt som var töntigt och fel i min omgivning. Och när jag var en uttråkad tonåring som drömde om att bo i en stor stad någonstans och hade tråkigt under ljusa ljumma sommarkvällar. Så spelade min farbor dragspel på verandan halva natten. En scen jag idag skulle tycka vara romantisk och kanske lite pittoresk, men som mitt tonårsjag bara tyckte var pinsamt. På gymnasiet läste jag kulturkunskap och såg ett citat av kompositören Hugo Alfven som löd

Hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, trampa dem fördärvade, hugg dem i stycken och kasta dem i svinstian, för där hör de hemma!

Och detta fick hädanefter vara mitt motto i dragspelsfrågan.

Jag vet inte riktigt när det vände, om det går säga en direkt punkt när mitt dragspelshat gick över till likgiltighet och sen till gillande. Men jag tror att det står i direkt till proportion till hur länge jag bott i Stockholm. För några år sedan började brorsan fuska lite med dragspelet, och fick mig att lyssna på svängiga Säkkijärven polkka med drömmar om Karelen och valfria sorgliga tangohits med Olavi Virta. Och jag fick ge med mig, det var visst dragspelet som var grejen.

För några veckor sen var jag med jobbet och lyssnade på "sveriges främsta fritidsforskare" som visade sig vara en väldigt underhållande och medryckande talare. Han förklarade att traditionellt i Sverige fanns det två saker som garanterade nykterhet hos ungdomar, medlemskap i en orienteringsförening eller en frikyrka.

Senare samma kväll kollade jag på två och en halv män där Charlie retar Alan för att han var dungeon master (rollspelare) på high school, medan Charlie var sköna killen som gick på fest och låg med tjejer.

Undrar om man skulle kunna säga det säkraste preventinmedlet på högstadiet är rollspel?

Förort, landet och Gotland

Vi åker till jämtland snart, jag längtar mer än jag gjort på länge. Efter att träffa släkten, vara i stugan, hänga med kompisar. Mest längtar jag efter att gå i skogen i bergböle, plocka bär, bada i djupsjön och titta på myrstackar med ants. För att råda bot på den värsta landetlängtan har jag försökt leva landetliv här i bergshamra och det har gått oväntat bra. Vi hittar hallon och blåbär och häromdagen stod ett rådjur utanför vårt köksfönster när vi klev up morgonen. Igår kväll gav jag mig ut beväpnad med en femlitershink på väg mot ett hallonsnår som var välsignat av gud. Jag och Anton hade varit på en lekpark tidigare på dagen men tröttnat och gett oss ut på "upptäcksfärd". Vattentornet fick utgöra startpunkt för expeditionen ner mot Edsviken. Femtio meter ovanför tunnelbanans öppning mot bron över till Danderyd såg jag något rött som glimmade i buskarna, vi åt hallon tills vi tröttnade. Sen klättrade vi ner till vattnet kastade macka och tittade på tunnelbanan när den dundrar förbi högt upp över vattnet. På kvällen cyklade jag alltså ner och plockade så mycket jag orkade, det var en lustig känsla att plocka bär (som för mig har varit själva symbolen för det lantliga, något man gör i en skog långt långt bort från allt) och sen höra tunnelbanans dån var tionde minut (när tunnelbanan känns som den självklara symbolen för det urbana livet). Det är det som är gött med förorten tänker jag när jag cyklar hem blandningen av landet och stan, jag stannar lite och tittar på några studenter som ser ut att komma från pakistan eller indien som spelar kricket på skolgården.

Förresten så var vi på Gotland, det var underbart, jag blev Ulf Lundell och gick längs stranden och mumlade om öppna landskap och att jag ville bo nära havet.

Att möta vän av ordning

I går kväll var jag på bio, filmen hette in to the wild och var bättre än jag trodde. Bredvid mig satt grabbarna gräbs, den ene av grabbarna gräbs verkade vara sugen på att se filmen, den andra av gräbsen verkade inte riktigt förstå at han inte kunde påverka filmens fölopp. Han satt mest och påpekade att huvudpersonen var dum. Dum var han när han;

a. skänkte bort 24.000$ till välgörenhet,
b. åkte kanot nerför en mycket strid flod med mycket stenar i, och sluligen
c. när han inte ville ligga med en sextonårig tjej som ville ligga med honom.

När han inte klagade på huvudpersonen åt han godis, massor av godis. Efter ungefär två timmar gick killarna där ifrån ungefär en halvtimma innan filmen slutade.

Jag hade köpt popcorn och cola och satt och tryckte i mig dem för mig själv som en liten gris. Jag skämdes lite över att jag satt och åt snacks för mig själv och tänkte att jag antagligen såg rätt deppig ut. Snacksen visade sig vara en bra investering eftersom filmen var lång och jag lite hungrig. Efter att relativt snabbt tryckt i mig popcornen och sörplat i mig en halvliter cola smög jag försiktigt ner de tomma produkterna på golvet framför mig. Under filmens gång arbetade sig halvlitern läsk snabbt sig igenom min kropp och när filmen började nå sitt slut var jag väldigt angelägen om att få gå på toa. Sagt och gjort, när eftertexterna började rulla fram slet jag åt mig min väska och tänkte snabbt stega ut.

Precis när jag tar ett steg iväg så hörs en smått hånfull röst bakom mig.
-Jag tror du glömde något. Jag vänder mig om och där står vän av ordning och pekar mot min pappmugg och popcornlådan som jag prydligt föst in mot sätet framför men underlätit att ta med mig ut, men hon pekar också på ett gigantiskt skräpberg bestående av godispapper och annat som gräbsen lämnade efter sig.

Jag står handfallen och skäms, visst jag har lämnat skräp det är dumt och det är rätt av henne att läxa upp mig, men jag har inte grisat ner så här som hon verkar tro. -Allt är inte mitt vill jag skrika, men nöjer mig med en kompromiss, jag nappar åt mig "mitt" skräp och smiter snabbt därifrån. I skam.

gnäll gnäll gnäll

Jag har cyklat till jobbet hela veckan, det är en underbar cykeltur genom Norra Djurgården. I måndags märkte jag att det var något på gång vid stora skuggan, vägar varavspärrad och prylar lastades av, under hela veckan blev det mer och mer grejer och staket var uppställda och långtradere kärde förbi och i onsdags gick det upp för mig att det var dags för festivaldags. Och hur reagerade jag då? -Oh vad kul att fler får upptäcka det här fina området. Kul att man lägger en festival här så att området lever upp. NEJ jag reagerade så här - Varför måste man ordna en festival just här, besökarna kommer att trampa sönder området slänga skräp i naturen och stöka till i min park. Just det, Nimby i praktiken. Jag skyller mina pensionärstendenser på att det verkar var en festival med otroligt tråkiga bandval.

Mottot

En kollega och jag pratade om att man borde ha ett motto att leva efter, hon var förtjust i don efter person. Jag kommer inte på något bra. Däremot minns jag en person som hade ett motto. Det var på hemtjänsten, jag var hemma hos en rar gammal dam med ett förnämt efternamn. Hon berättar om hur hon som ung bodde hos släktingar i Vasa och gjorde skandal genom att fraternisera med tjänstefolket (hjälpte till att piska mattor och be en av tjänsteflickorna att lära henne finska) och genom att hör och häpna, åka skridskor iklädd långbyxor!

En dag sa hon till mig att hon alltid försökt leva efter von Döbelns livsord - Ära (jag som nyligen har bläddrat i Fänrik Ståls sägner klämmer i och i kör säger vi tillsammans), skyldighet, vilja.

Efter den här händelsen kom vi ännu bättre överens. Men i ärlighetens namn fattar jag inte riktigt hur man ska leva efter ära, skyldighet, vilja, men det låter onekligen pampigt.

det känns som om jag varit borta en lång lång tid

Från bloggandet alltså, jag har blivit slapp och lat. Roliga saker händer, jag tar mig ut och gör grejer, våren rasar utanför och jag skriver ingenting här längre. En sak som jag gjort är att fixa med balkongen.
Här är mina tantblommor, pelargoner och marguerite.

Här är en klassiker blomman för dagen, snart ska jag ställa ut dom på balkongen så att de får klättra fritt.


Här ska det bli solrosor (hoppas jag), och persiljan som jag klippte ner har fått nya skott (heter det väl). Jag försöker träna mina förut så svarta växtdödarfingrar att bli gröna, än så länge går det över förväntan.

Gissa författaren

I varje by, i varje stad där de vanliga, det vill säga präktiga och hedervärda människor, kommit samman igger en sån där kåk, inte sällan ettstycke ifrån den övriga bebyggelsen, som vårt hus nere vid Flon. Så pass på avstånd från de andrahusen ligger dock kåken så att ingen ska behöva kunna sig som granne, men inte så långt ifrån att den inte syns, ty dess främsta uppgift är att visa sitt förfall, på det att de vanliga skall hur en sån där kåk ser ut som vemsomhelst kan hamna i om han inte sköter sig, ja kåken och människorna i den utgör i själva verket beviset på hur präktiga och hedervärda de vanliga är.

Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Strindberg???? Den som gissar rätt vinner ett fint pris.

april

Ants kommer inte ihåg, -hur var det nu med första april skulle man luras eller skulle man busa?

Jag läser DN och leter efter aprilskämt, då verkar nästan alla nyheter märkliga, ska man verkligen dra in både psykolog och biliotekarie på högstadieskolan samtidigt som staden går med vinst. Posten blir danskt, och den där ryska domedagssekten finns den egentligen?

Annars då? jo det är bra i höst händer det grejer, stora grejer, maila eller ring om ni är nyfikna.

Grosshandlaren

Anton kör någon slags skojig pilsnerfilmslingo nu.
-Godmorgon borgmästarn, säger han till en förvånad karin.

Mitt påsklov

Sovrumssituationen hade gått för långt.


Jag var tvungen att ta i med hårdhandskarna och rensa upp.


För att slutligen nå ett tillfredställande resultat.

Ännu en morgon

och jag sitter på tunnelbanan på vägen till jobbet, eller sitter och sitter, jag står. Efter kl 8.15 finns inga sittplatser lediga i vagnen längst fram, vilken jag slängde mig in i precis innan dörrarna klämdes. Jag står sur i hågen eftersom jag inte kan stå och läsa, då det är för trångt för att hålla i en bok och bläddra. Plötsligt så ser jag att man faktiskt kan se genom det mörka glaset in till förarens hytt, och längre fram i tunnlarna som vi färdas i. Nu är min morgon inte sur längre, hänförd stirrar jag ut genom det mörka fönstret på tunnelbanans långa vindlande tunnlar, det man ser tydligast är ljuset från lampor som sitter med jämna mellanrum på väggarna, men beroende på om tunnlarna sluttar neråt eller uppået eller är krökta så ändras ljuset. fantastiskt. Kul att få en topografisk uppfattning om hur tunnlarna går också, man känner ju om tåget svänger, men om tuben åker uppåt eller neråt märker man ju inte när man sitter i vagnen, jag hoppas intensivt att vi ska få möte, men det får vi inte. Nu vet iaf vad jag skall bli när jag blir stor. Tunnelbaneförare.

Ropsten 06.53

Det är tidig morgon och det regnar. Jag står trött och väntar på bussen med de polska männen som står här tillsammans med mig varje morgon. Jag förmodar att de skall ta bussarna ut till olika byggen och diverse tjusiga villor som skall bli ännu tjusigare. Representaterna för den fria rörlighetetn för varor och tjänster inom EU är också trötta, de gäspar och röker morgoncigg. Jag tänker på att det snart är vår att det inte är särskilt kallt ute alls, då en häger plötsligt flyger förbi. Jag tycker att de är så festliga fåglar. Jag är iofs imponerad av allt djur och växtliv som jag inte är uppväxt med. Men hägern är så stor och liksom så klumpig, halsen ihopressad till ett s fötterna och benen är inte ihopvikta elegant på underkroppen som hos alla andra fåglar, nej de hänger och släpar efter kroppen när de flyger. Och trots att de är nästan lika stora som tranor envisas de med att sitta i träd.

nya tider nya förebilder

Man måste hörsamma sitt åldrande, det är inte klädsamt med vuxna män som klär sig som barn eller tonåringar. Jag har länge hävdat att min modeförebild är Dustin Hoffman i mandomsprovet.


Men med mitt flyende hårfäste är det dags för nya förebilder, eller rollmodeller som det heter i gratistidningarna. Vad tror ni om den här looken, kan det vara något?

Jag tror att gerillakrigaren kommer att vara het våren 2008.

Gamla pengar

Jag vill ha pengar, mycket pengar. Inte så mycket för att köpa saker utan mer för att slappna av. Kunna köpa lägenhet utan att ha den här gigantiska skulden som jag har. Kunna köpa en bil osv. Men jag vill inte ha en sånt jobb som man har när man blir rik där man jobbar jobbar jobbar på kvällar och helger. Jag vill vara rik för att inte behöva jobba så mycket. Det är ok att jobba, mitt arbete känns meningsfullt osv men jag vill vara ledig mera, bara vara. Hänga med familjen, läsa mer, spela tv-spel, göra utflykter, städa noggrant, skriva. Det är nog gamla pengar jag vill ha, jag vill vara ekonomiskt oberoende utan att för den skull ha dåligt samvete över att jag inte förtjänar dem. Att det skulle vara fullkomligt naturligt för mig att jag var rik. Jag har läst lite i Popovas bok om överklass och det verkar så problemfritt att ha ett sånt självförtroende att det är något självklart att man är född med skeden i mun.

Det var ju också en poäng

Läs i expressen om den kanske viktigaste frågan när det gäller utvecklingen i Serbien vs. Kosovo.

nöjd?

Vänner av ordning

kolla här

från i somras

Det är märkligt hur miljöer påverkar en, blåsten och lukterna vid sommarstugan får min hjärna att blixtsnabbt accossiera till andra lukter och jag får flashbacks med korta minnesbilder. Jag går den korta biten från K:s morbror till stugan och har västanvinden i ansikten. Den bär med sig doften av skog och ängsblommor, plötsligt känner jag lukten av böcker och nyponsoppa, framför mig ser jag ett seriealbum med orange biblioteksrygg. Minnesbilder från när jag går i mellanstdiet, kommer hem från skolan gör mellanmål och läser böcker eller seriealbum som jag lånat från bokbussen.

helgen som gått

I fredags spelade justice på debaser medis och jag var på 30-årsfest. Det var kul och avslappnat med knytis, buffe och långbord med fri placering. Vi var sena till tillställningen pga försenad barnvakt, och missade därför den inledande lärakännavarandraleken där gästerna parades ihop två och två och fick intervjua varandra. Vid middagen gick man bordet runt och fick presentera sitt intervjuobjekt. Som tur var så fick vi försenade presentera varandra. Jag fick karins kusin som jag redan känner. Såna här prata- och ta platssituationer inför människor man inte känner kan jag få fullständig panik inför. Orden stockas i halsen, man blir aldeles torr i munnen och svettas panikartat när det börjar närma sig ens tur att prata. Jag minns ett seminarium som jag hade när jag läste min första kurs på högskolan som jag faktiskt flydde från. Eller flydde och flydde. Jag gick aldrig in. Jag åkte hela vägen från vällingby till flemingsberg (långt) gick in på skolan, men fick panik några minuter innan seminariet. Gick på toa och gömde mig tills vi börjat lektionen och åkte hem . Så här i efterhand tycker jag ju att jag överreagerade lite, men jag tyckte det var lite läskigt när man började vid högskolan, alla pratade så otvunget och verkade så säkra på sig själva. Jag satt och skrek till mig själv i huvudet -säg nåt -säg nåt då. Oftast så visste jag ju faktiskt vad vi pratade om men var obekväm med att ta själv plats. Just vid det här seminariet skull vi presentera en egen teori och jag kom verkligen inte på något som lät tillräckligt smart. Så jag flydde. Men i lördags behövde jag inte fly. Jag blev lite nervös när det började närma sig min tur, men frågade mig själv om jag verkligen var rädd och kom fram till att det var jag ju faktsikt inte. Att arbeta och att delta i möten och konfererenser där man verkligen vet vad man pratar om. Har gjort susen för mitt självförtroende inför att hålla låda inför främlingar och grupper. Festen då? den var kul jag dansade och bondade med min svåger, Karin och jag åkte hem tidigt(12)och gick och la oss.

kartor dystopier och nobelpristagare

Hej här är min nya favoritblogg! Här hittade jag en karta över världen som nittonhundraåttiofyra utspelas i. När jag satt och tittade på de geografiska områdena som oceanien, eurasien och östasien bredde ut sig över, blev jag alltmer intresserad av hur världen och samhället i romanen egentligen såg ut. Så jag började att läsa om den. Första gången jag läste den var jag nog för ung för att förstå så mycket, minns mest att jag tyckte att den var bra men hemsk och att jag hade feber när jag läste och drömde feberdrömmar att jag var Winston och blev torterad. Andra gången jag läste den var jag mest intresserad av nyspråket och diktaturen. Världen som den utspelades i tänkte jag nog inte så mycket på. Nu har jag hunnit en femtio sidor in i boken och den är precis lika bra som jag minns. Man känner sig nästan lite febrig när man läser. Smutsen och paranoian i Winstons värld tränger sig på och jag känner klaustrofobi för den otäcka världen som jag hamnar i. På onsdag skall jag ha en bokcirkel där vi ska prata om Lessing debutroman gräset sjunger och som jag håller på och panikläser. Har någon läst? den verkar väldigt lovande.

regnet

Kliver ut ur porten kl 06.35 och ut i mörker och ösregn. Jag läste i Bodil Malmstens blogg att hon kände det som att hon var med i blade runner när hon kom ut från sergelbion och stod i samma mörker och ösregn vid hötorgsskraporna. Jag känner likadant fast jag inte befinner mig i en lika urban miljö

Jag ska försöka återknyta till förra inlägget. Filmen var bra, snygg sorglig och socialrealistisk. England är grått och deppigt. den uppenbara humorn i att Ian Curtis jobbar som arbetsförmedlare för handikappade tycker jag inte riktigt kommer fram i filmen. När man läser Deborahs Curtis bok så skulle man ju vilja se mer av hennes historia i boken också. Svenskans Per Gudmundson gör en stor grej av att det inte förekommer någon politik i filmen (läs kritik av Thatcher-eran). Jag gör en stor grej av att det inte finns någon drogromantik i filmen, det är lite befriande. Man använder droger men gör ingen grej av det. Åter till Gudmundson i svenskan, han avslöjar i en patetisk kolumn att Ian röstade på Thatcher (där fick ni "popvänster") och drar några rallarsvingar mot något som Lokko skrivit om filmen, men missar naturligtvis sitt mål och får en snabb och snygg replik av Lokko som tar ner honom på jorden igen. Ian Curtis röstade på Thatcher, sen hängde han sig.

Gudmundssons ledare

Lokkos replik

okända nöjen

Det är mycket Joy division nu, jag håller på att läsa Deborah Curtis bok beröring långt ifrån och det är intressant som alltid att få ett annat perspektiv på historien. Om att det var rätt jobbigt att vara gravid, ha en man som jobbade på arbetsförmedlingen på dagarna, spelade konsert på kvällarna, hade stora epilepsianfall varje kväll innan han somnade och sen vara tvungen att väcka honom på morgnarna laga mat och få iväg honom till jobbet. De gifte sig när de var arton och han tog livet av sig när han var tjugotre. I morgon tror jag att jag skall gå och se closer på bio. Jag parallelläser en annan bok som är betydligt mer upplyftande världens mått av tysken Daniel Kehlmann. det är en otroligt rolig historia om två otroligt begåvade vetenskasmän som är verksamma under tidigt artonhundratal, den ene är en gudabenådad matematiker och den andra en mycket preussisk vetenskapsman. Kanske är det 2008 års bästa bok. Karin läser den också, fast på tyska, eftersom hon är den intellektuelle av oss två. Läs den, den är hysteriskt rolig.

downshifting

Jag har börjat jobba deltid. 7 timmar om dagen. Det är helt underbart. Jag är pigg och glad när jag kommer hem. Idag var en ledig dag så jag ants var på junibacken mest hela dan och hade det fint.

Strandvägens utkastade julgranar. (notera mängden kungsgranar)





Min lunch. "Lins och bönsallad med avocado" det ni ser längst uppe på tallriken är avocadon.

tillbaka i solna

Vi kom tillbaka i tisdags, jag hann jobba i en dag och sen blev jag magsjuk.

Den här kvällen börjar som något av en besvikelse, jag har länge tänkt ta fram mitt gamla nintendo64 som jag fick av brorsan för säkert fem år sedan(när det redan var väldigt omodernt). Jag och K har haft kul med det vi spelade mycket supermario kart ett tag, jag var nära att klara första zelda men fastnade på ngn liten grej. Nu var jag förberedd redan innan jag gick på semester hade jag skrivit ut en walktrough så att jag skulle kunna fuska om jag körde fast, men det glömde sbort i flytten, jag var även rätt pepp på att börja om med larviga mario igen.

Men så är det ngt fel på spelet man kan köra typ 5 minuter innan det hänger sig, efter att ha sett på båda spelens sega fler aminuter långa intron tappar jag tålamodet fullständigt. Extra segt är det eftersom det är många långa panoreringar över de på sin tid antar jag fantastiskt vackra spellandskapen som nu bara ser pixliga och kantiga ut.

Istället sitter jag och zappar mellan Sagan om de två tornen, the Hot chick (heter den så collegefilmen när en tjej byter kropp med en skabbig kille? )och Rocky 1. Jag väntar på att K skall komma hem så att vi kan börja kolla på sopranos istället. Vi fick första säsongen på dvd i julklapp och såg de två första avsnitten i går. Det var jättekul, jag hade inte sett dem innan, jag började att följa serien några avsnitt senare. Första avsnittet kändes märkligt, tonys rollfigur hade inte riktigt satt sig han pratade med mörkare röst och rörde sig lite fel tyckte jag. Sen var det kul att se hur liten Anthony var och att Meadows näsa var misstänkt mycket större än i slutet på serien. Kul att se Junior och Livia i gasen också.

ed:
22.09
så kommer hon hem och vill kolla på kommisarie Lynley istället jävla anglofil.