Kungshamra, 30-gården 1965

Titel

Minns ni när ni barn och hade lärt er att läsa? Ni var ännu inte så duktiga, men ni hade llärt er att staka igenom även svårare ord, ord som ni inte alltid förstod.

När jag var en sån där nybörjarläsare älskade jag att läsa på bokryggarna i mina föräldrars bokhyllor. På åttiotalet manifesterade man sin medelklasstillhörighet (eller strävan) inte genom att titta på sex feet under och andra hbo-serier utan genom medlemskap i en bokklubb.

Mina föräldrar var med i Bra böckers bokklubb, varje månad kom postbilen med en laddning böcker. Jag tror inte att böckerna alltid blev lästa men de åkte upp i bokhyllan med en väldig fart.

Jag fantiserade om böckerna, om de fantastiska berättelser som de gömde innanför pärmarna. Jag kan fortfarande sluta mina ögon och se titlarna, bokryggens färg och typsnittet framför mig.

Eevan tyttäret av Kari Utrio, guldbokstäver, blå bakgrund. Clownen Jac av Bergman, vit text på roströd botten. Asasagan av Åke Ohlmars, svarta bokstäver på en gråspräcklig bakgrund Goch Gå sakta -kom tillbaka fort av David Niven, vita bokstäverpå svart botten.

På jobbet finns det böcker som jag skymtar då och då som jag tycker har så fängslande titlar.

Min fantasi får fritt spelrum och jag känner mig som ett nyfiket barn igen. Ett bra exempel är Artur Lundkvists Färdas i drömmen och föreställningen, boken handlar om övernaturliga upplevelser under författarens sjukdomstid, eller Jascha Golowanjuk Min gyllene väg från Samarkand. En rätt tråkig historia om Författarens långa flykt från Uzbekistan till Sverige under ryska revolutionen.

Båda dessa böcker blir jag otroligt sugen på att läsa varje gång jag ser dem. Massor av gånger har jag lyft upp dem bläddrat i dem fantiserat lite och sen ställt tillbaka dem. Bara på grund av titlarna, fastän jag är helt ointresserad av Lundkvists resor med sin astralkropp, och faktiskt började läsa Golowanjuks bok men slutade för det var så segt och tråkig. Blir jag lika glad varje gång jag ser dem.

Arkipelag

Är nog det vackraste ordet jag vet. Jag läste i en turistbroschyr om "the swedish archipelago" och hur mycket finare är inte det mäktiga arkipelag än det fjuttiga lilla ordet skärgård? Sen är ju arkipelager snygga på kartor också, jag är en sucker för utlöparna från Alaska och Kamtjatka, Aleuterna och Kurilerna.

Världens kanske mest kända arkipelag är ju ingen riktig arkipelag. Jag var nog över tjugo innan jag fattade att Gulagarkipelagen inte var en fysisk plats i Sibirien utan en poetisk beskrivning av de tusentals slav- och arbetsläger som var placerade likt en arkipelags öar över hela sovjetiska Eurasien.

drummen

Häromnatten drömde jag att en gammal bekant var på besök, han rumlade runt med en whiskeyflaska, rökte inomhus och avslutade sitt lilla gille med att fimpa mot benet på min fåtölj där träet liksom smälte när det kom i kontakt med cigarettglöden. Till min fasa blev det ett stort hål där han fimpade. I drömmen blev jag helt tokig. Rasande pekade jag först på dörren och sedan på fåtöljen medan jag skrek indignerat i falsett,-ut -ut härifrån, det där är Bruno Mathson.

Så vad försöker mitt undermedvetna säga mig? Att jag blivit gammal och borgerlig? förmodligen.