Brittsommar

Det är varmt ute, nästan tjugo grader på eftermiddagen. Det känns lite bittert att man kommer att få vänta till april innan man kan få lite varmt igen. Jag har varit förkyld rätt rejält men jobbat ändå, det är lite dumt man blir aldrig frisk. Jag har inte cyklat till jobbet eller joggat på två veckor, min nyinköpta vindtäta löparoutfit till trots. Mycket jobb gör mig till en tråkig pojke, jag är sur trött och snorar. I går prövade jag som siste svensk guitar hero och det var ju rasande roligt. Jag och k tjafsar om huruvida skicklighet i spelet har något med musikalitet att göra. Jag säger att det inte har det eftersom jag fick bättre poäng trots att jag är helt tondöv och melodiblind. Men har spelat betydligt mer tv-spel.

Rutiner

När man färdas samma sträcka varje dag vid samma tid, så möter man en massa andra människor som också gör det, det är trevligt jag gillar att jag lever i ett samhälle med andra människor som också går upp på morgonen, jobbar och går till bussen, väntar på tunnelbanan. När jag jobbade på hemtjänsten åkte jag buss 40 från lappis, klev av på odenplan och gick karlbergsgatan fram. Många helgdagar mötte jag han från tv4-morgon som var med när vapnet gästade lasse bengtsson eller ngt sånt heter han, han gick där och såg lite morgontrött men mysig ut med en stor lurvig hund som också såg väldigt mysig och lugn ut. De var som en sån där skämtbild där hund och ägare ser likadana ut.

Mina nya morgonkompisar är inte lika roliga, där finns där bittra hantverkaren som delar tunnelbanestation med mig, gubben med hiskeligt röd näsa som har täckjacka året om, kvinnan som åker buss med mig när jag är lat och åker bussen en hållplats (sparar sex minuter) och som jag känner igen så väl men inte vet från var ännu. Alla polska hanverkare och konstskoleelever som åker buss med mig till lidingö känns också som gamla kompisar. Men att vara såhär observant på sin omgivning kan vara vanskligt. Plötsligt blandar jag ihop dagarna, och tänker -fan jag mötte ju just henne hur kan jag möta henne igen trettio meter längre bort. Och så måste jag undra --mötte jag henne verkligen idag, eller var det igår eller förggår? eller någon dag för ett halvår sen? människorna blandas ihop till en gröt och jag är rädd att jag förlorar förståndet och ser människorna rotera runt mig. Som om jag vore inne i min egen truman show och alla andra är skådespelare och plötsligt blir det slut på statister och de råkar slänga in någon två gånger i rad och jag känner igen personen och avslöjar bluffen.

Plötsligt en morgon måste jag åka hem från jobbet vara hemma några timmar och sen åka tillbaka igen. På tunnelbanestationen där jag byter tåg på väg till arbetet sitter en man i sandaler och utan strumpor en kall septemberdag. Både när jag åker till jobbet den första och den andra gången. Då förstår jag att det inte behöver vara jag som är tokig som ser folk i syne utan att alla de andra som jag möter rör sig i sina egna spår som inte alltid behöver leda från punkt a till punkt b. De kan lika gärna sitta här på sin egen punkt c och vara nöjda med det.

The region former know as Transnistrien

Lanserar ett nytt namn på sitt "land" som tyvärr inte godtagits av något annat nation så vitt jag vet, på sin tjusiga hemsida, mina damer och herrar välkomna till pridnestrovie.