När man färdas samma sträcka varje dag vid samma tid, så möter man en massa andra människor som också gör det, det är trevligt jag gillar att jag lever i ett samhälle med andra människor som också går upp på morgonen, jobbar och går till bussen, väntar på tunnelbanan. När jag jobbade på hemtjänsten åkte jag buss 40 från lappis, klev av på odenplan och gick karlbergsgatan fram. Många helgdagar mötte jag han från tv4-morgon som var med när vapnet gästade lasse bengtsson eller ngt sånt heter han, han gick där och såg lite morgontrött men mysig ut med en stor lurvig hund som också såg väldigt mysig och lugn ut. De var som en sån där skämtbild där hund och ägare ser likadana ut.
Mina nya morgonkompisar är inte lika roliga, där finns där bittra hantverkaren som delar tunnelbanestation med mig, gubben med hiskeligt röd näsa som har täckjacka året om, kvinnan som åker buss med mig när jag är lat och åker bussen en hållplats (sparar sex minuter) och som jag känner igen så väl men inte vet från var ännu. Alla polska hanverkare och konstskoleelever som åker buss med mig till lidingö känns också som gamla kompisar. Men att vara såhär observant på sin omgivning kan vara vanskligt. Plötsligt blandar jag ihop dagarna, och tänker -fan jag mötte ju just henne hur kan jag möta henne igen trettio meter längre bort. Och så måste jag undra --mötte jag henne verkligen idag, eller var det igår eller förggår? eller någon dag för ett halvår sen? människorna blandas ihop till en gröt och jag är rädd att jag förlorar förståndet och ser människorna rotera runt mig. Som om jag vore inne i min egen truman show och alla andra är skådespelare och plötsligt blir det slut på statister och de råkar slänga in någon två gånger i rad och jag känner igen personen och avslöjar bluffen.
Plötsligt en morgon måste jag åka hem från jobbet vara hemma några timmar och sen åka tillbaka igen. På tunnelbanestationen där jag byter tåg på väg till arbetet sitter en man i sandaler och utan strumpor en kall septemberdag. Både när jag åker till jobbet den första och den andra gången. Då förstår jag att det inte behöver vara jag som är tokig som ser folk i syne utan att alla de andra som jag möter rör sig i sina egna spår som inte alltid behöver leda från punkt a till punkt b. De kan lika gärna sitta här på sin egen punkt c och vara nöjda med det.
Vad jag tänker på när jag talar om läsning
12 år sedan
4 kommentarer:
Trevligt kåseri!
ja mkt trevligt!
en jobbig grej tycker jag är när man är på väg att hälsa på de här människorna. brukar iofs kanske inte hända med dem man ser på väg till jobbet eftersom de oftast är ganska freaky (de man läger på minnet), utan mer coopbiträden osv.
ja jättejobbigt jag träffar ju en massa människor på jobbet som jag pratar med och så fast jag inte känner dem och de brukar jag ju ibland heja på privat också men jag glömmer vilka som jag träffat via jobbet och vilka jag träffat via coop.
Jag skall nog bli kåsör när jag blir stor
Ja bli kåsör!
Jag tar ju industribussen och då ser man ju de där på busshållplatsen hela dagen. Det känns lite tugnt eftersom jag inte vill heja/prata. Man är alledes för trött för att ens orka tänka på det. Och så är det lite jobbigt sen jag outade som Judas en dag då bussen inte kom och jag fick skjuts av en vän utan att bjuda in dem. Jag skäms varje gång jag ser dem och det är minst 4 gånger per dag.
Skicka en kommentar