och jag sitter på tunnelbanan på vägen till jobbet, eller sitter och sitter, jag står. Efter kl 8.15 finns inga sittplatser lediga i vagnen längst fram, vilken jag slängde mig in i precis innan dörrarna klämdes. Jag står sur i hågen eftersom jag inte kan stå och läsa, då det är för trångt för att hålla i en bok och bläddra. Plötsligt så ser jag att man faktiskt kan se genom det mörka glaset in till förarens hytt, och längre fram i tunnlarna som vi färdas i. Nu är min morgon inte sur längre, hänförd stirrar jag ut genom det mörka fönstret på tunnelbanans långa vindlande tunnlar, det man ser tydligast är ljuset från lampor som sitter med jämna mellanrum på väggarna, men beroende på om tunnlarna sluttar neråt eller uppået eller är krökta så ändras ljuset. fantastiskt. Kul att få en topografisk uppfattning om hur tunnlarna går också, man känner ju om tåget svänger, men om tuben åker uppåt eller neråt märker man ju inte när man sitter i vagnen, jag hoppas intensivt att vi ska få möte, men det får vi inte. Nu vet iaf vad jag skall bli när jag blir stor. Tunnelbaneförare.