Du och jag dragspelet del 1.

Jag har länge haft svårt för dragspel, det fick länge stå för symbolen för allt som var töntigt och fel i min omgivning. Och när jag var en uttråkad tonåring som drömde om att bo i en stor stad någonstans och hade tråkigt under ljusa ljumma sommarkvällar. Så spelade min farbor dragspel på verandan halva natten. En scen jag idag skulle tycka vara romantisk och kanske lite pittoresk, men som mitt tonårsjag bara tyckte var pinsamt. På gymnasiet läste jag kulturkunskap och såg ett citat av kompositören Hugo Alfven som löd

Hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, trampa dem fördärvade, hugg dem i stycken och kasta dem i svinstian, för där hör de hemma!

Och detta fick hädanefter vara mitt motto i dragspelsfrågan.

Jag vet inte riktigt när det vände, om det går säga en direkt punkt när mitt dragspelshat gick över till likgiltighet och sen till gillande. Men jag tror att det står i direkt till proportion till hur länge jag bott i Stockholm. För några år sedan började brorsan fuska lite med dragspelet, och fick mig att lyssna på svängiga Säkkijärven polkka med drömmar om Karelen och valfria sorgliga tangohits med Olavi Virta. Och jag fick ge med mig, det var visst dragspelet som var grejen.