Snön

Jag tycker fortfarande att snön är magisk, jag börjar att tycka att det är lite kallt på mornarna när jag går till tuben är termometern nere på minus tio men jag klär på mig halsduk yllesockar och filtsulor i skorna. Jag har köpt rejäla vinterkängor och täckbyxor från hm's barnavdelning, de deppiga i hela täckbyxehistorien att det inte ens var den största modellen som fanns på barnavdelningen som är 168 utan den näst största storleken 158:an. Jag är alltså ungefär lika stor som en trettonåring suck . Men jag sväljer förtreten och tänker på pengarna jag sparat genom att köpa barnkläder. Det känns som om jag genomgått ett klädmässigt paradigmskifte i år och äntligen förstått att en förälder måste ha varma kläder att ha på sig för att tycka att det är kul att vara ute. Och kul är det, vi åker pulka och leker i snön. Jag och anton bygger vägar snösängar som vi ligger i och tittar på himlen, men man ser knappt några stjärnor i de här tätbebyggda områdtn. När jag var barn brukade jag ligga i snön och titta på vinterstjärnhmlen som var så märkligt nära riktigt kalla vinterkvällar i jämtland. Efter ett tag blev man aldeles yr av att bara se fler och fler stjärnor uppenbaras allt eftersom ögonen började se även de mer ljussvaga stjärnorna, sen kom tanken på universums storhet och jagets litenhet och man var tvungen att åka mera pulka för få något annat att tänka på. Rätt skönt att slippa existensiella grubblerier ändå, stjärnor är överskattade.