Mattias Fyhr ser vissa faror med att skräcken adopteras av de "fina" författarna.
- De kan köra saker i botten. Om de försöker skriva skräck men inte gör det bra finns det en risk att folk tror att det är en platt genre.
Han tar Coleridges klassiska dikt "Rime of the ancient mariner" som ett riktigt skräckexempel.
- Så fruktansvärt dålig, oerhört sentimental.
Sentimental och sentimental den är ta mig tusan obegriplig, en sjöman slår ihjäl en albatross som förföljer skeppet i en evighet så slutar det i död och pina, när jag läste littvet kände jag igen dikten men visste inte var jag hört den förut, tills jag kom på mig själv med att sjunga några strofer ur den i falsett, då förstod jag genast vilka som var skurkarna bakom de lömskt utplacerade stycken av anglofil skräckhistorisk litteraturskatt som satt inpräntad i mitt huvud. Iron Maiden, på skivan powerslave har de skrivit en låt om dikten där delar av den ingår i låtens text och delar av rhymet läses upp i låtens slut.
och så säger de att hårdrock fördummar.
1 kommentar:
maidens version är ju bättre än originalet!
water, water everywhere
but nor a drop to drink!
en annan överskattad fågelskräckis är ju korpen! vilken kass historia det är. käften korpajävel!
varför var man så rädd för djur förr i tin?
Skicka en kommentar