sport

Börjar det inte bli lite tjatigt nu?

Family first

Hela helgen hängde jag med familjen, både den lilla och den utökade. Några highlights, pappa anton och jag på skansenakvariet, pappa äcklas av nakenråttorna, anton försöker skrämma krokodilen och jag är lite till mig i trasorna över att anton är så förtjust i aporna. Lördag äter jag karin och anton plus karins systers familj och mormor lunch på pizzahut vi är riktig stökig barnfamlj med hungriga barn som tappar läsken och stökar runt, otroligt härdad och serviceminded personal om ger barnen böcker och kommer springande med ny läsk, på eftermiddagen ser jag broakback mountain med pappa och bror och den var precis så bra som jag trodde, på kvällen äter vi middag på restaurang dancin dingo, ja ni gissade rätt det är en australiensisk restaurang där kyparen kallar en för "mate", men de hade iaf en mycket god halloumiburgare.

Grön grön grön är färgen på min tröja

Så fyllde jag 26 år och blev väckt på morgonen av min underbara sambo och min son. Med blommor en fin present och lakritsglass sjöng och hurrade de för mig, glassen la anton beslag på men med ett visst motstånd gick han slutligen med på att mata sin far med åtminstone lite glass. Presenten från Karin har jag burit hela dagen och jag har nog aldrig fått så mycket komplimanger för ett plagg förut, jag skall börja drapera mig i grönt från topp till tå tror jag. På kvällen fick jag min älsklingsrätt, champinjoner med solt. tomater och pesto, med ett härligt glas vin till, efterrätten en chokladkaka som karin och anton bakat. Tack familjen för en förstklassig uppvaktning och tack alla vänner som hör av sig. Tänker att man borde väl egentligen ha en fest när man fyller år, jag hade aldrig ngn fest när jag fyllde tjugofem så jag sparar väl fyra år till så har jag en jättelik 30-års fest istället.

Till försvar för David Södergrens förlorade heder.

Det här är egentligen en kommentar till det förra inlägget och ett svar till mörns okunniga kommentarer om tv-serier som blev en egen blogg.

Hmpf tillåt mig småle, mörn kastar som vanligt sten i glashus. Rederiet och arkiv x är två nittiotalsfenomen som båda är intressanta på samma vis. Viss var Mickey i rederiet het men hetare var han när han spelade rasistisk hårdrockare i bullens gamla klassiker hette den svarta skallar och vita ... nätter? Något av en Romeo och Julia historia med punk/hårdrockaren som bli kär i en arabtjej, och gör en John Lennon, tjejen blir viktigare än bandet, Mickeys värld rasar hans bästa kompis sviker honom för en svartskalle, han träffar sin tidigare frånvarande farsa som dyker upp med ett helt gäng naziskins och så är cirkusen igång. (intressant är också att mörn faktiskt minns vad enstaka karaktärer i rederiet hette, jag hade glömt bort/förträngt lilla mickey)

Var skall jag börja rederiet följde jag när jag gick i högstadiet trodde jag men man förskönar ju som bekant pikanta fakta om sig själv, nu finns det ju fotobevis för att jag följde tv-serien långt upp i halvvuxen ålder och jag kan ju inte påstå att serien är bra tyvärr, om det kan ursäktas med det kan man väl kanske kalla serien för kult (tramsigt ord).

Arkiv X trodde jag att alla följde när det gick i mitten på nittiotalet jag minns det som spännande och rätt otäckt, men har för mig att till och med jag blev lite trött på alla utomjordningar och jag var ju rätt nördig på högstadiet. X-filerna blev ju rätt outhärdliga sedan man handen på hjärtat har inte de flesta bilden av tifiga arkiv x som rätt bra, sen var det säkert värdelöst men som vi tidigare diskuterat så var man ju nästan svältfödd på amerikanska tv-serier på den här tiden.

Kvinnofängelset är en serie som man följer när man sover lite jag brukade se på den när jag gick i gymnasiet, min bror följde den till rätt nyligen. Serien är väl bättre än sitt rykte men måste väl klassas som mer kult än bra.

Att mörn hånar mig för mash understryker att han har rätt dålig smak och är rätt obildad när det gäller klassiska sit-coms. Mash är kanske inte världens roligaste serie som helhet men att höra hawkeyes trötta cynismer på fälsjukhuset mitt i koreakriget är stor komik, att serien har ett tydligt anti-krigsbudskap och att Alan Alda är en personlig favorit ger den ju inte sämre betyg.

Ellen vid en första anblick verkar det som om det är synd om Debra (Raymonds fru) men det är det inte visst hon är fast med en jobbig man med hans ännu jobbigare bror med hans sjukt jobbiga pappa och en svärmor från helvetet, men serien är inte svart och vit, debra är en elak jävel, hon är elak med Raymond driver med släktingarna och handen på hjärtat, jag vill bara skrika åt henne gör något med ditt liv börja jobba sätt barnen på dagis och flytta ifrån suburbia. Men jag har förstått att alla inte kan älska Raymond och nu skall jag inte tjata om det mer.

Frasier är en fantastisk serie, Niles är min stora idol och rättesnöre i livet, samspelet mellan de båda snobbröderna och underklasspappan är otroligt roligt. Påpekas bör kanske att Kelsey Grammar fick 1,6 miljoner dollar/avsnitt under de sista två säsongerna. Jag kan på rak arm räkna upp ett antal scener i Frasier som är roligare än något ur Seinfelds samlade säsonger och jag tycker uppriktigt synd om er som inte kommer att få uppleva dessa. Många gånger har jag och Karin förvånats över att våra vänner som brukar ha så bra smak helt har negligerat denna fantastiska tv-serie. Ellens diss kan jag bortse som ungdomligt oförstånd, men Mörns bara är ännu ett bevis för att hans sinne för humor inte är så utvecklat som han tror.

Att Mörn inte kan låta bli att pika mig för mitt finsk-ugriska ursprung bevisar väl bara en gång för alla att några av alla de tillmälen jag tidigare kallat honom för och som han redovisat på sin blogg, är sanna.

Åter till den unge stenkastaren, Mörn du kanske kan lista vilka program och filmer som du gillar att se på tv så kan vi få bedöma dem, vet ingen annan som faktiskt tycker att al bundy show är rolig på riktigt och som tycker att filip och fredrik bara är roliga utan att samtidigt vara irriterande,

Det här är Peter Boyle, mest känd som Rays pappa i alla älskar Raymond, en tv-serie som få har vett att upskatta. I serier är han den stora bitterheten personifierad elak mot alla och mest intresserad av at äta se på tv och fälla sarkastiska/plumpa/elaka kommentarer. Han verkar alltid få spela samma slags typer, kolla på honom i taxi driver där han spelar en av Travis Bickle kollegor, han är tjugo år yngre men med samma flint läskiga hårvingar och får spela en lika motbjudande karaktär. I monsters boll är han vidrigheten personifierad som den gamla rasistiske bittra cancersjuka pappan till Billy Bob Thornton.

Ltz

Tittar lite i länstidningen på nätet och läser om familj och vänner. Pappa har haft utställning och får bra kritik

Den mest drivne och den mest sevärde av de tre utställarna är Knut Örjan Södergren. Han är en mångsysslare som konstnär, smed, gravör och guldsmed. Hos Galleri Renées visar han smide, måleri och teckning.
­ På senaste tiden har det mest blivit smide. Jag har liksom haft mest lust för det, förklarar han.

Mörn & Co blir hyllat i en krönika

Och Vapnets kommande fullängdskiva är en veritabel Östersundsorgie. Låtarna på cdn som släpps i slutet av mars har döpts efter gator i Östersund som Prästgatan, Storgatan, Thomégränd, Bangårdsgatan, Stuguvägen, Färjemansleden, Kornettvägen och Rådhusgatan.

Här är några textexempel. Från "Storgatan":

storgatan / följer prästgatan tätt intill / på samma sätt / som jag följer dig / dina steg / styr mina steg / gatstenar viskar / vart jag ska gå

Eller från "Bangårdsgatan":

jag var rädd för dig / alltid med rätta / men nu kör du mig till stationen / ditt hår, det fettglänser / onda ringar under ögonen / som om inget hänt / du är bara lite tröttare / du är bara lite fetare / nu bäddar snön in vår lilla stad / där människor förändras / men gatorna är kvar

[...]

Så Jens Nilsson (kommunalråd); nu har du chansen! Ge Annika Norlin Stadens nycklar - om det nu finns några kvar - när Hello Saferide kommer till News och erbjud Vapnet att ha sitt releaseparty i Östersunds Rådhus!Z

the bomb that will bring us together

Att Per Ahlmark var en varm förespråkare för svenska kärnvapen är väl allmänt känt, någon på Skalman (hittar inte länken för skalman vill inte funka överhuvudtaget) hävdar att han var ute på en reklamaturne för svenska kärnvapen iklädd halmhatt kompad med ett dixieband. Någon som vet om det är sant? (Jag återkommer med en länk). Om det är sant så tycker jag att det är skönt att se begreppet bombhögern även i en historisk kontext.

Äntligen fredag

En lång arbetsvecka är slut och jag pustar ut i hemmets lugna vrå. Jag har varit jäkligt aktiv mycket på jobbet, jag har haft komvuxbesök. bokcirkel kurs om arbetsmiljö fackmöte och studiebibliotekarieträff allt samma vecka + mina vanliga uppgifter, fick dock slippa lite tjänstgöring i disken men satt nog där 12 timmar ändå. Veckans höjdpunkt var sibiriaspelningen i onsdags tack för att jag fick gå in gratis glömde jag att säga, lät bra med trummor, rockigt fast på ett positivt sätt. Karin är och pimplar vin med tina o emma ikväll och jag passar på att ägna mig åt skräpkultur, land of the dead på dvd:n chips med dipp och folköl till. Recept på en härlig fredag om david själv får bestämma.

Himlabacken

I bergshamra finns ett fantastiskt bostadsområde som heter Sfären, i folkmun kallas det himlabacken efter den väg som slingrar sig igenom området, det ligger på ett berg inklämt mellan e4:an och edsviken/ålkistan. Sfären är planerat och byggt av Evangeliska Brödraförsamlingen, en kristen frikyrka med sina rötter i den hernhutiska rörelsen ( en rörelse som bekämpades hårt i andra delar av europa, och som jag har för mig hade en lätt erotiserad jesusbild men en halvnaken lidande jesus på korset man var även "svärmiskt" lagda vad det nu innebär, jag återkommer med mer information om detta). Sfären skulle fungera som ett litet minisamhälle husen ( 8-vånings stjärnhus som är byggda i en cirkel med en kyrka i mitten, de är uppdelade i tre delar glädjen där barnfamiljer skulle bo friheten dit man skulle flytta när barnen var utflugna och tryggheten som fungerade som ett servicehus dit man kunde flytta på sin ålders höst. För att komma upp på berget åker man upp i en glashiss där man hamnar inuti en byggnad där det finns en liten simhall, restaurang och kiok (allt man kan önska). När man går ut på markplan står man öga mot öga med en kyrka och runtomkring en reser sig stjärnformade höghus i tidiga nittiotalsarkitektoniskafärger, ljusblått/gräddvitt/persika/ljusgult. Det är en omtumlande upplevelse, och helhetsintrycket bli någonstans mellan jonestown och ett äventyrsbad. Projektet gick dock snart i konkurs kyrkan fick slut på pengar och området såldes till bostadsbolaget drott, och det blev vanliga hyresrätter av bostäderna och konferenslokaler av kyrkorummet.

Om fyrtio minuter börjar six feet under, lyckan är stor

marsvin och tanter

Antons kusiners marsvin bor hos oss i två dagar, både karin och jag tycker att det är lite roligt att det bor små djur i vårt hus, i kains fall är det lite gulligt då hon utåt kör en hård linje att hon inte gillar djur. Rufsetufsan och Malin (såå tokiga namn) latjar iaf runt i en lite bur i vårt vardagsrum, och lägenheten börjar att lukta djur (mindre trevligt) deras mat luktar get.

Jag brukar inte blogga om jobbet men i förrgår hade jag ett sånt roligt samtal när jag satt i disken, en kvinna hade lånat en språkkurs med ett medföljande övningsbok, nu rungde hon för att fråg aom det gick bra att skriva i boken, det gjorde det inte. Vi diskuterade saken i cirka fem minuter innan jag på ett halvbryskt sätt klargjorde att det nog var jag som bestämde trots allt, Men innan dess hade vi ett långt roligt småbråkigt samtal. Jag pendlade mellan att vara mycket förstående och beklagande, (-jag förstår att det måste vara en stor besvikelse för dig när du nu lånat en språkkurs och sen inte får skriva i den stackars dig) sträng och klassiskt bibliotekariemässig ( -men hur skulle det se ut, om alla skrev i bibliotekets böcker) och allmänt spydig ( jaså det tycker du jaa den åsikten lär du ju vara ganska ensam om).

onsdag

Dagen blev inte alls som jag hade väntat mig, när jag satt på tunnelbanan vid station universitetet på väg till jobbet ringer karin och säger att anton har ramlat slagit upp örat och blöder rikligt. Efter att ha slängt mig av tåget hoppat på en tub imotsatt riktning och sprungit hem tar vi oss till vårdcentralen och så småningom till karolinska. Som tur är behövdes det inte sys, men anton är formodligen den förste under två år som har piercat örat. Anton var väldigt duktig och han har ju viss vana av att träffa doktorer som vill titta på hans öron, hemskt att tvätta han sår med alsolsprit bara, kan föreställa mig hur det måste svida. Hursomhelst gick allt bra n är allt kommer omkring och till hela familjens glädje belönade vi oss själva med våfflor och vispgrädde till middag.

Ja just det kolla in vänner av ordning för kvällens hatobjekt nr. 1. Gud vad jag börjar att lacka ur på mina medmänniskor när de missköter sig.

kulturkoftan

Så drog eder bloggare på sig kulturkoftan och gick på konferens igen, ett tjugotal författare presenterade sig på författardagen öst,
inför en publik bestående av skol och bbliotekspersonal förlägare och löst folk, den gode bordieu skulle förmodligen fälla ngn kommentar om det kulturella kapitalet sådär i förbifarten, många författare pratade om en retorikkurs de tydligen fått gå innan uppträdandet och de flesta verkade ha gjort sina läxor flitigt andra babblade mest på om ditten och datten, en fyrtiotalistkulturtant pratade hänfört om de yngre "multikulturella" författarna som kommit fram på senare tid och somgick på så att det nästan blev lite pinsamt. Två av de "multikulturella" författarna som framträdde var Marjane Bakhtiari, somgjorde mig riktigt sugen på hennes bok kalla det vad fan du vill, den andre Jonas Hassen Khemiri pratade om sin nya bok montecore - en unik tiger och det ni det lät riktigt spännade. Vänta och se kids, vänta och se. Ja just det en jojkande samisk poet underhöll oss i en kvart.

Herr bläckfisk

I den vilda bebiresan dyker plötsligt den här figuren upp ur djupet, det är herr bläckfisk han säger "- Låt mig få ta i er med alla mina händer, men då gör bebin så att båten vänder" Anton skrattar och pekar på bläckfisken och skrattar men mig skrämmer den där figuren, det är ju så uppenbart att det är döden.

Thomas Idergard kan inte leva med honom kan inte leva utan honom

Så har jag än en gång läst Idergardsledare i svenskan från i förrgår, kort sagt så är det det förutsägbara gnället om att en stad bygger på trängsel och att han älskar ljudet av bilar som kör på sveavägen utanför hans sovrumsfönster och att trängselavgiften är ett hot mot stockholm som urban miljö. Det som jag tycker är väldigt konstigt är att han inte någonstans i sin text anknyter till det som är centralt för trängselavgifternas införsel, den där miljön ni vet den där gnälliga saken som vrider sig i plågor och rycker när man gasar sin SUV runt vasastan. Thomas är väl inte den förste som använder argumentet att det är trängsel ljud och mäniskomyller som skapar själva staden för att sedan koppla ihop dessa begrepp med bilkörning, men jag fattar inte hur han tänker. Du Thomas kom ner i tunnelbanan istället där kan du trängas och myllra med oss andra i den mest urbana miljö man kan tänka sig.

Suomi

Kan inte låta bli att tycka att det här är ganska kul.

Pop och pappa

I alla böcker för små barn är mammor med som en trygg famn man kan luta sig tillbaka i när man blir rädd eller ledsen eller orättvist behandlad ( Max och Kaj böckerna) eller någon vars tråkiga vardag man kan fly ifrån med lite magisk realism (vilda bebin), men det är sällan någon pappa med, så hittade jag pop och pappa Pop bor med sin pappa i en stökig lägenhet i en av böckerna klär dom på sig i dne andr astädar de, och de rimmar hela tiden, anton gillar böckerna jättemycket och vi (karin och jag) tycker väl att de är sådär. De tråkiga är att pappan är slarvig och orkar inte städa och har grunge skägg, dammit jag vill inte ha en slacker pappa som vill kolla på tv med sitt barn och inte orkar städa, jag vill ha en reko pappa som säger ordning och reda löning på fredag, men snart kan man väl börja med alfons.

Ett foto från 1900-talet

När jon gav mig eriks skiva(tack så mycket jättesnällt, hela familjen diggar till förstaspåret, jag lyckades spela halva berlinlåten medan anton öste på till musiken utan att märka att vi inte lyssnade på blinka lilla stjärna) så fick jag även en bild från östersundspostens fredagsbilaga "freda" från 99 tror jag. i reportaget går reportern runt och frågar människor om de ser på såpor, (tror hanet intervjuar)yours truly svarar,

Jag ser inte mycket på såpor bara rederiet, ibland när jag orkar även skilda världar. Men det är verkligen inte slaviskt. Fast kvinnofängelset, förrseten det är ju en såpa. Och M.A.S.H

Hej,jag heter David jag är ca 19 år jag vet inte vad det är för skillnad på en såpa och en tv-serie, jag har jättetjockhår, jag tittar på skilda världar????, jag har en piketröja på mig som jag köpt i en kristen secondhandaffär och som ser ut som en fredperry, som om jag har en pullover över så tror nog folk att det är en äkta modpike. Jag hänger på cafe tingshuset varje dag och fikar med min kompis (lill)-martin (han hette inte mörn i de bredare befolkningslagren då.)

Måndag igen

Förut så var måndagar sega för att helgen var slut och vardagen oftast var tråkigare än den lediga helgen, under mina studier var det ju inte alltid så stor skillnad på vardag och helgdag och så jobbade jag rätt ofta på helgerna så det blev bara en gradskillnad i att ha helg och vardag. Men det har ändrats efter att jag börjat jobba heltid, skillnaden ligger i frånvaraon av antontid. Efter den här helgen när jag i tre dagars tid umgåtts med anton i stort sett hela tiden, är det fruktansvärt svårt att vara borta från honom, jag vet det låter fånigt och visst är det ibland roligare att pyssla med någon grej på jobbet än att dividera med en arg ettochetthalvtåring om huruvida man måste ha overall på sig när man skall gå ut och åka pulka. Men jag är beroende goddammit, förmodligen skulle det vara annorlunda om vi levde jämställdare och jag hämtade och lämnade på dagis lika mycket, nu sticker jag hemifrån på morgonen ibland när han sover oftast hinner vi hänga ca en kvart och sen kommer jag hem och så har vi typ två timmar där alla är trötta och hungriga och ofokuserade. Idag längtade jag sjukt mycket efter honom och undrade hela tiden vad han gjorde på dagis om karin hämtat honom än om de lagade mat eller läste bok osv, När jag kom hem vi fick iaf en härlig kväll med bad i badkaret och mycket bus. Jag klagar inte, det här är inget inlägg i dagisdebatten när karin börjar jobba skall jag gå ner i arbetstid så att jag får umgås mer pöjschen. Jag tycker att dagis är bäst och jag gillar att jobba, jag är nog bara förvånad över hur mycket jag gillar den där korta killen.

helg och häng

I vanliga fall brukar jag inte vilja göra något på helgerna eftersom jag är trött efter jobbveckan men jesus vad jag har umgåtts denna helg på tre dagar har jag hängt med släkten, vin med grannar utan (sovande) barn, kaffe med grannar med barn, öl med jon och mera kaffe med andra grannar + pytteliten bebis, och jag är inte slut jag vill bara ha mera 2006 skall bli umgängets år.

handy man

Igår köpte vi två nya lampor och mat för 1600, nu ska jag och anton in till stan och köpa trälim + proppar till lamporna, jag ska köpa en ny mössa till ants också för att dämpa min nyfunna manlighet.