Himlabacken

I bergshamra finns ett fantastiskt bostadsområde som heter Sfären, i folkmun kallas det himlabacken efter den väg som slingrar sig igenom området, det ligger på ett berg inklämt mellan e4:an och edsviken/ålkistan. Sfären är planerat och byggt av Evangeliska Brödraförsamlingen, en kristen frikyrka med sina rötter i den hernhutiska rörelsen ( en rörelse som bekämpades hårt i andra delar av europa, och som jag har för mig hade en lätt erotiserad jesusbild men en halvnaken lidande jesus på korset man var även "svärmiskt" lagda vad det nu innebär, jag återkommer med mer information om detta). Sfären skulle fungera som ett litet minisamhälle husen ( 8-vånings stjärnhus som är byggda i en cirkel med en kyrka i mitten, de är uppdelade i tre delar glädjen där barnfamiljer skulle bo friheten dit man skulle flytta när barnen var utflugna och tryggheten som fungerade som ett servicehus dit man kunde flytta på sin ålders höst. För att komma upp på berget åker man upp i en glashiss där man hamnar inuti en byggnad där det finns en liten simhall, restaurang och kiok (allt man kan önska). När man går ut på markplan står man öga mot öga med en kyrka och runtomkring en reser sig stjärnformade höghus i tidiga nittiotalsarkitektoniskafärger, ljusblått/gräddvitt/persika/ljusgult. Det är en omtumlande upplevelse, och helhetsintrycket bli någonstans mellan jonestown och ett äventyrsbad. Projektet gick dock snart i konkurs kyrkan fick slut på pengar och området såldes till bostadsbolaget drott, och det blev vanliga hyresrätter av bostäderna och konferenslokaler av kyrkorummet.

Om fyrtio minuter börjar six feet under, lyckan är stor

marsvin och tanter

Antons kusiners marsvin bor hos oss i två dagar, både karin och jag tycker att det är lite roligt att det bor små djur i vårt hus, i kains fall är det lite gulligt då hon utåt kör en hård linje att hon inte gillar djur. Rufsetufsan och Malin (såå tokiga namn) latjar iaf runt i en lite bur i vårt vardagsrum, och lägenheten börjar att lukta djur (mindre trevligt) deras mat luktar get.

Jag brukar inte blogga om jobbet men i förrgår hade jag ett sånt roligt samtal när jag satt i disken, en kvinna hade lånat en språkkurs med ett medföljande övningsbok, nu rungde hon för att fråg aom det gick bra att skriva i boken, det gjorde det inte. Vi diskuterade saken i cirka fem minuter innan jag på ett halvbryskt sätt klargjorde att det nog var jag som bestämde trots allt, Men innan dess hade vi ett långt roligt småbråkigt samtal. Jag pendlade mellan att vara mycket förstående och beklagande, (-jag förstår att det måste vara en stor besvikelse för dig när du nu lånat en språkkurs och sen inte får skriva i den stackars dig) sträng och klassiskt bibliotekariemässig ( -men hur skulle det se ut, om alla skrev i bibliotekets böcker) och allmänt spydig ( jaså det tycker du jaa den åsikten lär du ju vara ganska ensam om).

onsdag

Dagen blev inte alls som jag hade väntat mig, när jag satt på tunnelbanan vid station universitetet på väg till jobbet ringer karin och säger att anton har ramlat slagit upp örat och blöder rikligt. Efter att ha slängt mig av tåget hoppat på en tub imotsatt riktning och sprungit hem tar vi oss till vårdcentralen och så småningom till karolinska. Som tur är behövdes det inte sys, men anton är formodligen den förste under två år som har piercat örat. Anton var väldigt duktig och han har ju viss vana av att träffa doktorer som vill titta på hans öron, hemskt att tvätta han sår med alsolsprit bara, kan föreställa mig hur det måste svida. Hursomhelst gick allt bra n är allt kommer omkring och till hela familjens glädje belönade vi oss själva med våfflor och vispgrädde till middag.

Ja just det kolla in vänner av ordning för kvällens hatobjekt nr. 1. Gud vad jag börjar att lacka ur på mina medmänniskor när de missköter sig.

kulturkoftan

Så drog eder bloggare på sig kulturkoftan och gick på konferens igen, ett tjugotal författare presenterade sig på författardagen öst,
inför en publik bestående av skol och bbliotekspersonal förlägare och löst folk, den gode bordieu skulle förmodligen fälla ngn kommentar om det kulturella kapitalet sådär i förbifarten, många författare pratade om en retorikkurs de tydligen fått gå innan uppträdandet och de flesta verkade ha gjort sina läxor flitigt andra babblade mest på om ditten och datten, en fyrtiotalistkulturtant pratade hänfört om de yngre "multikulturella" författarna som kommit fram på senare tid och somgick på så att det nästan blev lite pinsamt. Två av de "multikulturella" författarna som framträdde var Marjane Bakhtiari, somgjorde mig riktigt sugen på hennes bok kalla det vad fan du vill, den andre Jonas Hassen Khemiri pratade om sin nya bok montecore - en unik tiger och det ni det lät riktigt spännade. Vänta och se kids, vänta och se. Ja just det en jojkande samisk poet underhöll oss i en kvart.

Herr bläckfisk

I den vilda bebiresan dyker plötsligt den här figuren upp ur djupet, det är herr bläckfisk han säger "- Låt mig få ta i er med alla mina händer, men då gör bebin så att båten vänder" Anton skrattar och pekar på bläckfisken och skrattar men mig skrämmer den där figuren, det är ju så uppenbart att det är döden.

Thomas Idergard kan inte leva med honom kan inte leva utan honom

Så har jag än en gång läst Idergardsledare i svenskan från i förrgår, kort sagt så är det det förutsägbara gnället om att en stad bygger på trängsel och att han älskar ljudet av bilar som kör på sveavägen utanför hans sovrumsfönster och att trängselavgiften är ett hot mot stockholm som urban miljö. Det som jag tycker är väldigt konstigt är att han inte någonstans i sin text anknyter till det som är centralt för trängselavgifternas införsel, den där miljön ni vet den där gnälliga saken som vrider sig i plågor och rycker när man gasar sin SUV runt vasastan. Thomas är väl inte den förste som använder argumentet att det är trängsel ljud och mäniskomyller som skapar själva staden för att sedan koppla ihop dessa begrepp med bilkörning, men jag fattar inte hur han tänker. Du Thomas kom ner i tunnelbanan istället där kan du trängas och myllra med oss andra i den mest urbana miljö man kan tänka sig.

Suomi

Kan inte låta bli att tycka att det här är ganska kul.

Pop och pappa

I alla böcker för små barn är mammor med som en trygg famn man kan luta sig tillbaka i när man blir rädd eller ledsen eller orättvist behandlad ( Max och Kaj böckerna) eller någon vars tråkiga vardag man kan fly ifrån med lite magisk realism (vilda bebin), men det är sällan någon pappa med, så hittade jag pop och pappa Pop bor med sin pappa i en stökig lägenhet i en av böckerna klär dom på sig i dne andr astädar de, och de rimmar hela tiden, anton gillar böckerna jättemycket och vi (karin och jag) tycker väl att de är sådär. De tråkiga är att pappan är slarvig och orkar inte städa och har grunge skägg, dammit jag vill inte ha en slacker pappa som vill kolla på tv med sitt barn och inte orkar städa, jag vill ha en reko pappa som säger ordning och reda löning på fredag, men snart kan man väl börja med alfons.

Ett foto från 1900-talet

När jon gav mig eriks skiva(tack så mycket jättesnällt, hela familjen diggar till förstaspåret, jag lyckades spela halva berlinlåten medan anton öste på till musiken utan att märka att vi inte lyssnade på blinka lilla stjärna) så fick jag även en bild från östersundspostens fredagsbilaga "freda" från 99 tror jag. i reportaget går reportern runt och frågar människor om de ser på såpor, (tror hanet intervjuar)yours truly svarar,

Jag ser inte mycket på såpor bara rederiet, ibland när jag orkar även skilda världar. Men det är verkligen inte slaviskt. Fast kvinnofängelset, förrseten det är ju en såpa. Och M.A.S.H

Hej,jag heter David jag är ca 19 år jag vet inte vad det är för skillnad på en såpa och en tv-serie, jag har jättetjockhår, jag tittar på skilda världar????, jag har en piketröja på mig som jag köpt i en kristen secondhandaffär och som ser ut som en fredperry, som om jag har en pullover över så tror nog folk att det är en äkta modpike. Jag hänger på cafe tingshuset varje dag och fikar med min kompis (lill)-martin (han hette inte mörn i de bredare befolkningslagren då.)

Måndag igen

Förut så var måndagar sega för att helgen var slut och vardagen oftast var tråkigare än den lediga helgen, under mina studier var det ju inte alltid så stor skillnad på vardag och helgdag och så jobbade jag rätt ofta på helgerna så det blev bara en gradskillnad i att ha helg och vardag. Men det har ändrats efter att jag börjat jobba heltid, skillnaden ligger i frånvaraon av antontid. Efter den här helgen när jag i tre dagars tid umgåtts med anton i stort sett hela tiden, är det fruktansvärt svårt att vara borta från honom, jag vet det låter fånigt och visst är det ibland roligare att pyssla med någon grej på jobbet än att dividera med en arg ettochetthalvtåring om huruvida man måste ha overall på sig när man skall gå ut och åka pulka. Men jag är beroende goddammit, förmodligen skulle det vara annorlunda om vi levde jämställdare och jag hämtade och lämnade på dagis lika mycket, nu sticker jag hemifrån på morgonen ibland när han sover oftast hinner vi hänga ca en kvart och sen kommer jag hem och så har vi typ två timmar där alla är trötta och hungriga och ofokuserade. Idag längtade jag sjukt mycket efter honom och undrade hela tiden vad han gjorde på dagis om karin hämtat honom än om de lagade mat eller läste bok osv, När jag kom hem vi fick iaf en härlig kväll med bad i badkaret och mycket bus. Jag klagar inte, det här är inget inlägg i dagisdebatten när karin börjar jobba skall jag gå ner i arbetstid så att jag får umgås mer pöjschen. Jag tycker att dagis är bäst och jag gillar att jobba, jag är nog bara förvånad över hur mycket jag gillar den där korta killen.

helg och häng

I vanliga fall brukar jag inte vilja göra något på helgerna eftersom jag är trött efter jobbveckan men jesus vad jag har umgåtts denna helg på tre dagar har jag hängt med släkten, vin med grannar utan (sovande) barn, kaffe med grannar med barn, öl med jon och mera kaffe med andra grannar + pytteliten bebis, och jag är inte slut jag vill bara ha mera 2006 skall bli umgängets år.

handy man

Igår köpte vi två nya lampor och mat för 1600, nu ska jag och anton in till stan och köpa trälim + proppar till lamporna, jag ska köpa en ny mössa till ants också för att dämpa min nyfunna manlighet.

skräpkultur

DN har en artikel om skräcklitteratur i kulturen i dag, slutklämmen av den intervjuade litteraturvetaren låter så här

Mattias Fyhr ser vissa faror med att skräcken adopteras av de "fina" författarna.

- De kan köra saker i botten. Om de försöker skriva skräck men inte gör det bra finns det en risk att folk tror att det är en platt genre.

Han tar Coleridges klassiska dikt "Rime of the ancient mariner" som ett riktigt skräckexempel.

- Så fruktansvärt dålig, oerhört sentimental.

Sentimental och sentimental den är ta mig tusan obegriplig, en sjöman slår ihjäl en albatross som förföljer skeppet i en evighet så slutar det i död och pina, när jag läste littvet kände jag igen dikten men visste inte var jag hört den förut, tills jag kom på mig själv med att sjunga några strofer ur den i falsett, då förstod jag genast vilka som var skurkarna bakom de lömskt utplacerade stycken av anglofil skräckhistorisk litteraturskatt som satt inpräntad i mitt huvud. Iron Maiden, på skivan powerslave har de skrivit en låt om dikten där delar av den ingår i låtens text och delar av rhymet läses upp i låtens slut.
och så säger de att hårdrock fördummar.

2006 hej och hå

Julen var julig med snö, släkt och pulkaåkande, Anton lärde sig att uppskatta snö och slängde sig i snön och fick mycket beröm av min farbror och hans fru när han inte började gråta när han ramlade huvudstupa ner i en snödriva (ramlade och ramlade förresten, han slängde sig rakt fram i den), han var minsann ingen fjask inte.

Det roligaste var dock att träffa alla gamla vänner igen, det lustiga är att det nu inte känns som så länge sen när man träffas trots att jag inte träffar många mer än någon gång om året. Julediscot var mycket trevligt, jag släppte löken och dansade drack pilsner och var levnadsglad, jag kände mig ungdomlig och rolig och pratade med gamla klasskompisar och bekanta. Vapnet gjorde som vanligt en bra spelning och hade den alltid svårflörtade östersundspubliken lindad runt lillfingret, damn vilken utstrålning du har fått på scenen Hanet. Nyårsafton var en betydligt tröttare och nyktrare david som kände sig gammal och tråkig. Trots en mycket trevlig kväll i glada vänners lag så spelade trötthet vetenskapen om att jag skulle köra hela vägen hem sent på natten och tre glada tjommar från ett lokalt popband som såg ut precis som fikagänget gjorde i tonåren som retade mörn för att han var gammal och var så mycket levnadsgladare och stökigare (på ett positivt sätt) än vad jag orkar eller kan var nuförtiden.