20:04:05

Trött, trött, trött
Igår lämnade jag in en preliminär version av magistern känns bra trots att jag inte hade hunnit allt jag skulle göra. All tid bara rinner ifrån mig. Allergitabletterna jag måste äta för pollen fullkomligt däckar mig, det är samma visa varje vår den första veckan jag äter dem blir jag helt seg som om det är en tunn hinna mellan mig och verkligheten jag blir helt avdommnad i kroppen och vill bara sova, det är inga starka tabletter men jag är vek olika sorter ger mig olika bieffekter, muntorrhet ont i halsen halsbränna torra bihålot, men de jag brukar köpa gör mig bara trött, det kan ju vara jävla pollen som gör mig trött och sen går det över när tabletterna verkar. Sen blev karin sjuk och sen blev anton sjuk och har feber och gråter om nätterna så ingen kan sova, och sen får karin ta hand om anton fast hon är sjuk för jag måste plugga, jag är så less så jag spyr på att plugga, när jag är klar med den här skiten skall jag inte prata om diskurser på tre månader och inte åka till uppsala på säkert två år. Och så är det hut många sökande som helst på jobbet jag sökt och jag känner mig bara så trött. I helgen var mörn här och det var mycket trevligt med öl på söderkällarn och läsk på landet, dagen efter vuxenhäng med fikande vid sjöstugan och middag med rödvin, mörn hittade på roliga lekar med anton och vi stortrivdes. Jag släppte uppsatsen hela helgen och det var skönt. En grej som fick mig att känna mig som en karikatyr, var när mörn intervjuade mig och karin appropå att lämna småstaden eller landsbygden i mitt fall och bosätta sig i ”storstaden” var när martin frågar varför jag inte trivdes i min hembygd, och jag säger att jag inte passade in i gemenskapen utan hellre sitta och läsa böcker än att meka med motorer. Varpå mörn fäller följdfrågan vad jag utbildar mig till och jag svarar – bibliotekarie. Vilken shablonbild, den unge autodidakten från provinsen som flyttar till staden och möter lärdomen och bestämmer sig för att bli dess förvaltare. Faktum är att jag läser mycket mindre skönlitteratur efter att ha flyttat till sthlm, en stor anledning är väl att kurslitteraturen stjäl mycket tid, men en del av förklaringen är nog att i stockholm finns mera saker att göra än i slandrom och att littertaurintresse nog ofta föds ur tristess, man har tråkigt och finns det böcker i huset kanske man sätter sig och läser istället för att kasta sten på bilar eller döda smådjur. Jag är inte heller särskilt sugen idag på att sätta mig i den där outcastrollen som en utfrusen eller någon som valt bort att umgås med andra människor. Nu trivs jag i min livssituation jag känner mig som en del i ett samhälle jag har en plats som student snart som yrkesarbetande och framförallt som pappa. Det kändes bara olustigt att prata om utanförskap och ensamhet, kanske för att jag vet att man aldrig kan fly från sin uppväxt utan ständigt måste återvända för att möta sina demoner och för att man ständigt kommer att vara påverkad av den omgivning som man växt upp i. Men som sagt framförallt för att jag egentligen inte längre kan identifiera mig med mig själv för fem år sedan.