torsdag

Shit nu är jag nere i radhus/heteronormativitets/föräldraskapsträsket på riktigt, idag har jag på fullaste allvar pratat om borrmaskiner med en granne (han är man förståss) när vi var ute med varsitt barn i sandlådan, och jag var uppriktigt innen i samtalet, inte bara nicka och le som jag brukar göra när jag hamnar i situationer när jag förväntas prata om tråkiga manssaker. Samtalet tog dock en dramatisk vänding när hans dotter helt sonika tar en hink full med sand och sväljer så mycket hon kan. Blöt tjock sand såg riktigt otäckt ut ett tag.

Plötsligt kom jag att tänka på att Aton kommer att tycka att jag är uråldrig för att jag har levt när sovjet fanns. I dagsläget tycker jag att det känns väldigt abstrakt att det bara är femton år sedan som landet kollapsade, men förmodligen kommer de att framstå som ännu konstigare om säg tjugo år. När anton är tjugofem kommer det att vara 39 år sedan lillefars arvtagare kastade in handduken. Idag är jag 25 för 39 år sedan var det 1966, med kallt krig och presidentmord, rent världspolitiskt käns det inte som om det är så stor skillnad på 65 och åttiotalet samma kalla krig och samma öst och väst. Medan tanken på att sovjetunionen har faktiskt existerade fram till att jag var elva år känns hisnande, ett rike större än romarriket. Det känns ungefär lika avlägset som dubbelmonarkin österrike-ungern förkortas k.u.k på tyska (kaiser und könisch)