Vasilisa den fagra

Jag har inget att säga.

Moderaternas valafficher var verkligen roligare förr.

Något att tänka på inför eu-valet?

Mitt eftermäle är klart

Anton och jag diskuterar vad vi ska läsa för godnattsaga. Anton frågar om det finns någon bok om mig. Jag säger att det inte finns någon men at han kanske kan skriva en när han blir stor. Han lyser upp,
-Den ska heta David Medin så söt och så fin.
-Det tycker jag är ett jättebra namn, säger jag. Anton ändrar sig.
-Nej den skall heta han var en pruttbajskorv!

Kungshamra, 30-gården 1965

Titel

Minns ni när ni barn och hade lärt er att läsa? Ni var ännu inte så duktiga, men ni hade llärt er att staka igenom även svårare ord, ord som ni inte alltid förstod.

När jag var en sån där nybörjarläsare älskade jag att läsa på bokryggarna i mina föräldrars bokhyllor. På åttiotalet manifesterade man sin medelklasstillhörighet (eller strävan) inte genom att titta på sex feet under och andra hbo-serier utan genom medlemskap i en bokklubb.

Mina föräldrar var med i Bra böckers bokklubb, varje månad kom postbilen med en laddning böcker. Jag tror inte att böckerna alltid blev lästa men de åkte upp i bokhyllan med en väldig fart.

Jag fantiserade om böckerna, om de fantastiska berättelser som de gömde innanför pärmarna. Jag kan fortfarande sluta mina ögon och se titlarna, bokryggens färg och typsnittet framför mig.

Eevan tyttäret av Kari Utrio, guldbokstäver, blå bakgrund. Clownen Jac av Bergman, vit text på roströd botten. Asasagan av Åke Ohlmars, svarta bokstäver på en gråspräcklig bakgrund Goch Gå sakta -kom tillbaka fort av David Niven, vita bokstäverpå svart botten.

På jobbet finns det böcker som jag skymtar då och då som jag tycker har så fängslande titlar.

Min fantasi får fritt spelrum och jag känner mig som ett nyfiket barn igen. Ett bra exempel är Artur Lundkvists Färdas i drömmen och föreställningen, boken handlar om övernaturliga upplevelser under författarens sjukdomstid, eller Jascha Golowanjuk Min gyllene väg från Samarkand. En rätt tråkig historia om Författarens långa flykt från Uzbekistan till Sverige under ryska revolutionen.

Båda dessa böcker blir jag otroligt sugen på att läsa varje gång jag ser dem. Massor av gånger har jag lyft upp dem bläddrat i dem fantiserat lite och sen ställt tillbaka dem. Bara på grund av titlarna, fastän jag är helt ointresserad av Lundkvists resor med sin astralkropp, och faktiskt började läsa Golowanjuks bok men slutade för det var så segt och tråkig. Blir jag lika glad varje gång jag ser dem.

Arkipelag

Är nog det vackraste ordet jag vet. Jag läste i en turistbroschyr om "the swedish archipelago" och hur mycket finare är inte det mäktiga arkipelag än det fjuttiga lilla ordet skärgård? Sen är ju arkipelager snygga på kartor också, jag är en sucker för utlöparna från Alaska och Kamtjatka, Aleuterna och Kurilerna.

Världens kanske mest kända arkipelag är ju ingen riktig arkipelag. Jag var nog över tjugo innan jag fattade att Gulagarkipelagen inte var en fysisk plats i Sibirien utan en poetisk beskrivning av de tusentals slav- och arbetsläger som var placerade likt en arkipelags öar över hela sovjetiska Eurasien.

drummen

Häromnatten drömde jag att en gammal bekant var på besök, han rumlade runt med en whiskeyflaska, rökte inomhus och avslutade sitt lilla gille med att fimpa mot benet på min fåtölj där träet liksom smälte när det kom i kontakt med cigarettglöden. Till min fasa blev det ett stort hål där han fimpade. I drömmen blev jag helt tokig. Rasande pekade jag först på dörren och sedan på fåtöljen medan jag skrek indignerat i falsett,-ut -ut härifrån, det där är Bruno Mathson.

Så vad försöker mitt undermedvetna säga mig? Att jag blivit gammal och borgerlig? förmodligen.

mobbning

Jag har duschat Ants, tvättat hans hår torkat det och borstat det, allt under milda protester. När vi är klara tittar vi på resultatet i spegeln. Jag utbrister -Du har så fint hår, om jag hade sånt fint hår som du har skulle jag ha en likadan frisyr som du har. Ants replikerar -Om jag hade sånt hår som du har pappa, då skulle jag (*tittar på mitt huvud och ser lite bekymrad ut*)inte ha något hår. Jag skulle alltid ha mössa eller keps på mig om jag var ute så att inte en fågel skulle bajsa på mitt huvud.

propaganda

Jag var tvungen att lyssna på Säkkijärven polkka typ hundra gånger efter att jag skrev om den och då hittade jag den här gamla godingen. Ni som har läst okänd soldat känner säkert igen den. Vänta till slutet så får ni en fin bild på "vapenbröderna".

Du och jag dragspelet del 1.

Jag har länge haft svårt för dragspel, det fick länge stå för symbolen för allt som var töntigt och fel i min omgivning. Och när jag var en uttråkad tonåring som drömde om att bo i en stor stad någonstans och hade tråkigt under ljusa ljumma sommarkvällar. Så spelade min farbor dragspel på verandan halva natten. En scen jag idag skulle tycka vara romantisk och kanske lite pittoresk, men som mitt tonårsjag bara tyckte var pinsamt. På gymnasiet läste jag kulturkunskap och såg ett citat av kompositören Hugo Alfven som löd

Hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, trampa dem fördärvade, hugg dem i stycken och kasta dem i svinstian, för där hör de hemma!

Och detta fick hädanefter vara mitt motto i dragspelsfrågan.

Jag vet inte riktigt när det vände, om det går säga en direkt punkt när mitt dragspelshat gick över till likgiltighet och sen till gillande. Men jag tror att det står i direkt till proportion till hur länge jag bott i Stockholm. För några år sedan började brorsan fuska lite med dragspelet, och fick mig att lyssna på svängiga Säkkijärven polkka med drömmar om Karelen och valfria sorgliga tangohits med Olavi Virta. Och jag fick ge med mig, det var visst dragspelet som var grejen.

För några veckor sen var jag med jobbet och lyssnade på "sveriges främsta fritidsforskare" som visade sig vara en väldigt underhållande och medryckande talare. Han förklarade att traditionellt i Sverige fanns det två saker som garanterade nykterhet hos ungdomar, medlemskap i en orienteringsförening eller en frikyrka.

Senare samma kväll kollade jag på två och en halv män där Charlie retar Alan för att han var dungeon master (rollspelare) på high school, medan Charlie var sköna killen som gick på fest och låg med tjejer.

Undrar om man skulle kunna säga det säkraste preventinmedlet på högstadiet är rollspel?

Förort, landet och Gotland

Vi åker till jämtland snart, jag längtar mer än jag gjort på länge. Efter att träffa släkten, vara i stugan, hänga med kompisar. Mest längtar jag efter att gå i skogen i bergböle, plocka bär, bada i djupsjön och titta på myrstackar med ants. För att råda bot på den värsta landetlängtan har jag försökt leva landetliv här i bergshamra och det har gått oväntat bra. Vi hittar hallon och blåbär och häromdagen stod ett rådjur utanför vårt köksfönster när vi klev up morgonen. Igår kväll gav jag mig ut beväpnad med en femlitershink på väg mot ett hallonsnår som var välsignat av gud. Jag och Anton hade varit på en lekpark tidigare på dagen men tröttnat och gett oss ut på "upptäcksfärd". Vattentornet fick utgöra startpunkt för expeditionen ner mot Edsviken. Femtio meter ovanför tunnelbanans öppning mot bron över till Danderyd såg jag något rött som glimmade i buskarna, vi åt hallon tills vi tröttnade. Sen klättrade vi ner till vattnet kastade macka och tittade på tunnelbanan när den dundrar förbi högt upp över vattnet. På kvällen cyklade jag alltså ner och plockade så mycket jag orkade, det var en lustig känsla att plocka bär (som för mig har varit själva symbolen för det lantliga, något man gör i en skog långt långt bort från allt) och sen höra tunnelbanans dån var tionde minut (när tunnelbanan känns som den självklara symbolen för det urbana livet). Det är det som är gött med förorten tänker jag när jag cyklar hem blandningen av landet och stan, jag stannar lite och tittar på några studenter som ser ut att komma från pakistan eller indien som spelar kricket på skolgården.

Förresten så var vi på Gotland, det var underbart, jag blev Ulf Lundell och gick längs stranden och mumlade om öppna landskap och att jag ville bo nära havet.

Att möta vän av ordning

I går kväll var jag på bio, filmen hette in to the wild och var bättre än jag trodde. Bredvid mig satt grabbarna gräbs, den ene av grabbarna gräbs verkade vara sugen på att se filmen, den andra av gräbsen verkade inte riktigt förstå at han inte kunde påverka filmens fölopp. Han satt mest och påpekade att huvudpersonen var dum. Dum var han när han;

a. skänkte bort 24.000$ till välgörenhet,
b. åkte kanot nerför en mycket strid flod med mycket stenar i, och sluligen
c. när han inte ville ligga med en sextonårig tjej som ville ligga med honom.

När han inte klagade på huvudpersonen åt han godis, massor av godis. Efter ungefär två timmar gick killarna där ifrån ungefär en halvtimma innan filmen slutade.

Jag hade köpt popcorn och cola och satt och tryckte i mig dem för mig själv som en liten gris. Jag skämdes lite över att jag satt och åt snacks för mig själv och tänkte att jag antagligen såg rätt deppig ut. Snacksen visade sig vara en bra investering eftersom filmen var lång och jag lite hungrig. Efter att relativt snabbt tryckt i mig popcornen och sörplat i mig en halvliter cola smög jag försiktigt ner de tomma produkterna på golvet framför mig. Under filmens gång arbetade sig halvlitern läsk snabbt sig igenom min kropp och när filmen började nå sitt slut var jag väldigt angelägen om att få gå på toa. Sagt och gjort, när eftertexterna började rulla fram slet jag åt mig min väska och tänkte snabbt stega ut.

Precis när jag tar ett steg iväg så hörs en smått hånfull röst bakom mig.
-Jag tror du glömde något. Jag vänder mig om och där står vän av ordning och pekar mot min pappmugg och popcornlådan som jag prydligt föst in mot sätet framför men underlätit att ta med mig ut, men hon pekar också på ett gigantiskt skräpberg bestående av godispapper och annat som gräbsen lämnade efter sig.

Jag står handfallen och skäms, visst jag har lämnat skräp det är dumt och det är rätt av henne att läxa upp mig, men jag har inte grisat ner så här som hon verkar tro. -Allt är inte mitt vill jag skrika, men nöjer mig med en kompromiss, jag nappar åt mig "mitt" skräp och smiter snabbt därifrån. I skam.

gnäll gnäll gnäll

Jag har cyklat till jobbet hela veckan, det är en underbar cykeltur genom Norra Djurgården. I måndags märkte jag att det var något på gång vid stora skuggan, vägar varavspärrad och prylar lastades av, under hela veckan blev det mer och mer grejer och staket var uppställda och långtradere kärde förbi och i onsdags gick det upp för mig att det var dags för festivaldags. Och hur reagerade jag då? -Oh vad kul att fler får upptäcka det här fina området. Kul att man lägger en festival här så att området lever upp. NEJ jag reagerade så här - Varför måste man ordna en festival just här, besökarna kommer att trampa sönder området slänga skräp i naturen och stöka till i min park. Just det, Nimby i praktiken. Jag skyller mina pensionärstendenser på att det verkar var en festival med otroligt tråkiga bandval.

Mottot

En kollega och jag pratade om att man borde ha ett motto att leva efter, hon var förtjust i don efter person. Jag kommer inte på något bra. Däremot minns jag en person som hade ett motto. Det var på hemtjänsten, jag var hemma hos en rar gammal dam med ett förnämt efternamn. Hon berättar om hur hon som ung bodde hos släktingar i Vasa och gjorde skandal genom att fraternisera med tjänstefolket (hjälpte till att piska mattor och be en av tjänsteflickorna att lära henne finska) och genom att hör och häpna, åka skridskor iklädd långbyxor!

En dag sa hon till mig att hon alltid försökt leva efter von Döbelns livsord - Ära (jag som nyligen har bläddrat i Fänrik Ståls sägner klämmer i och i kör säger vi tillsammans), skyldighet, vilja.

Efter den här händelsen kom vi ännu bättre överens. Men i ärlighetens namn fattar jag inte riktigt hur man ska leva efter ära, skyldighet, vilja, men det låter onekligen pampigt.

det känns som om jag varit borta en lång lång tid

Från bloggandet alltså, jag har blivit slapp och lat. Roliga saker händer, jag tar mig ut och gör grejer, våren rasar utanför och jag skriver ingenting här längre. En sak som jag gjort är att fixa med balkongen.
Här är mina tantblommor, pelargoner och marguerite.

Här är en klassiker blomman för dagen, snart ska jag ställa ut dom på balkongen så att de får klättra fritt.


Här ska det bli solrosor (hoppas jag), och persiljan som jag klippte ner har fått nya skott (heter det väl). Jag försöker träna mina förut så svarta växtdödarfingrar att bli gröna, än så länge går det över förväntan.

Gissa författaren

I varje by, i varje stad där de vanliga, det vill säga präktiga och hedervärda människor, kommit samman igger en sån där kåk, inte sällan ettstycke ifrån den övriga bebyggelsen, som vårt hus nere vid Flon. Så pass på avstånd från de andrahusen ligger dock kåken så att ingen ska behöva kunna sig som granne, men inte så långt ifrån att den inte syns, ty dess främsta uppgift är att visa sitt förfall, på det att de vanliga skall hur en sån där kåk ser ut som vemsomhelst kan hamna i om han inte sköter sig, ja kåken och människorna i den utgör i själva verket beviset på hur präktiga och hedervärda de vanliga är.

Selma Lagerlöf, Harry Martinsson, Strindberg???? Den som gissar rätt vinner ett fint pris.

april

Ants kommer inte ihåg, -hur var det nu med första april skulle man luras eller skulle man busa?

Jag läser DN och leter efter aprilskämt, då verkar nästan alla nyheter märkliga, ska man verkligen dra in både psykolog och biliotekarie på högstadieskolan samtidigt som staden går med vinst. Posten blir danskt, och den där ryska domedagssekten finns den egentligen?

Annars då? jo det är bra i höst händer det grejer, stora grejer, maila eller ring om ni är nyfikna.