kartor dystopier och nobelpristagare

Hej här är min nya favoritblogg! Här hittade jag en karta över världen som nittonhundraåttiofyra utspelas i. När jag satt och tittade på de geografiska områdena som oceanien, eurasien och östasien bredde ut sig över, blev jag alltmer intresserad av hur världen och samhället i romanen egentligen såg ut. Så jag började att läsa om den. Första gången jag läste den var jag nog för ung för att förstå så mycket, minns mest att jag tyckte att den var bra men hemsk och att jag hade feber när jag läste och drömde feberdrömmar att jag var Winston och blev torterad. Andra gången jag läste den var jag mest intresserad av nyspråket och diktaturen. Världen som den utspelades i tänkte jag nog inte så mycket på. Nu har jag hunnit en femtio sidor in i boken och den är precis lika bra som jag minns. Man känner sig nästan lite febrig när man läser. Smutsen och paranoian i Winstons värld tränger sig på och jag känner klaustrofobi för den otäcka världen som jag hamnar i. På onsdag skall jag ha en bokcirkel där vi ska prata om Lessing debutroman gräset sjunger och som jag håller på och panikläser. Har någon läst? den verkar väldigt lovande.

regnet

Kliver ut ur porten kl 06.35 och ut i mörker och ösregn. Jag läste i Bodil Malmstens blogg att hon kände det som att hon var med i blade runner när hon kom ut från sergelbion och stod i samma mörker och ösregn vid hötorgsskraporna. Jag känner likadant fast jag inte befinner mig i en lika urban miljö

Jag ska försöka återknyta till förra inlägget. Filmen var bra, snygg sorglig och socialrealistisk. England är grått och deppigt. den uppenbara humorn i att Ian Curtis jobbar som arbetsförmedlare för handikappade tycker jag inte riktigt kommer fram i filmen. När man läser Deborahs Curtis bok så skulle man ju vilja se mer av hennes historia i boken också. Svenskans Per Gudmundson gör en stor grej av att det inte förekommer någon politik i filmen (läs kritik av Thatcher-eran). Jag gör en stor grej av att det inte finns någon drogromantik i filmen, det är lite befriande. Man använder droger men gör ingen grej av det. Åter till Gudmundson i svenskan, han avslöjar i en patetisk kolumn att Ian röstade på Thatcher (där fick ni "popvänster") och drar några rallarsvingar mot något som Lokko skrivit om filmen, men missar naturligtvis sitt mål och får en snabb och snygg replik av Lokko som tar ner honom på jorden igen. Ian Curtis röstade på Thatcher, sen hängde han sig.

Gudmundssons ledare

Lokkos replik

okända nöjen

Det är mycket Joy division nu, jag håller på att läsa Deborah Curtis bok beröring långt ifrån och det är intressant som alltid att få ett annat perspektiv på historien. Om att det var rätt jobbigt att vara gravid, ha en man som jobbade på arbetsförmedlingen på dagarna, spelade konsert på kvällarna, hade stora epilepsianfall varje kväll innan han somnade och sen vara tvungen att väcka honom på morgnarna laga mat och få iväg honom till jobbet. De gifte sig när de var arton och han tog livet av sig när han var tjugotre. I morgon tror jag att jag skall gå och se closer på bio. Jag parallelläser en annan bok som är betydligt mer upplyftande världens mått av tysken Daniel Kehlmann. det är en otroligt rolig historia om två otroligt begåvade vetenskasmän som är verksamma under tidigt artonhundratal, den ene är en gudabenådad matematiker och den andra en mycket preussisk vetenskapsman. Kanske är det 2008 års bästa bok. Karin läser den också, fast på tyska, eftersom hon är den intellektuelle av oss två. Läs den, den är hysteriskt rolig.

downshifting

Jag har börjat jobba deltid. 7 timmar om dagen. Det är helt underbart. Jag är pigg och glad när jag kommer hem. Idag var en ledig dag så jag ants var på junibacken mest hela dan och hade det fint.

Strandvägens utkastade julgranar. (notera mängden kungsgranar)





Min lunch. "Lins och bönsallad med avocado" det ni ser längst uppe på tallriken är avocadon.

tillbaka i solna

Vi kom tillbaka i tisdags, jag hann jobba i en dag och sen blev jag magsjuk.

Den här kvällen börjar som något av en besvikelse, jag har länge tänkt ta fram mitt gamla nintendo64 som jag fick av brorsan för säkert fem år sedan(när det redan var väldigt omodernt). Jag och K har haft kul med det vi spelade mycket supermario kart ett tag, jag var nära att klara första zelda men fastnade på ngn liten grej. Nu var jag förberedd redan innan jag gick på semester hade jag skrivit ut en walktrough så att jag skulle kunna fuska om jag körde fast, men det glömde sbort i flytten, jag var även rätt pepp på att börja om med larviga mario igen.

Men så är det ngt fel på spelet man kan köra typ 5 minuter innan det hänger sig, efter att ha sett på båda spelens sega fler aminuter långa intron tappar jag tålamodet fullständigt. Extra segt är det eftersom det är många långa panoreringar över de på sin tid antar jag fantastiskt vackra spellandskapen som nu bara ser pixliga och kantiga ut.

Istället sitter jag och zappar mellan Sagan om de två tornen, the Hot chick (heter den så collegefilmen när en tjej byter kropp med en skabbig kille? )och Rocky 1. Jag väntar på att K skall komma hem så att vi kan börja kolla på sopranos istället. Vi fick första säsongen på dvd i julklapp och såg de två första avsnitten i går. Det var jättekul, jag hade inte sett dem innan, jag började att följa serien några avsnitt senare. Första avsnittet kändes märkligt, tonys rollfigur hade inte riktigt satt sig han pratade med mörkare röst och rörde sig lite fel tyckte jag. Sen var det kul att se hur liten Anthony var och att Meadows näsa var misstänkt mycket större än i slutet på serien. Kul att se Junior och Livia i gasen också.

ed:
22.09
så kommer hon hem och vill kolla på kommisarie Lynley istället jävla anglofil.