Okänt välbehag

Knackade bokstavligt på vår dörr häromdagen, två glada socialdemokrater var ute och värvade vänsterröster i studentghettot. Det var dagen efter vårt bröllop hela lägenheten var ett enda kaos det var fullt med skräp i trapphuset som jag inte hunnit slänga ännu, jag står i full färd med att steka sojakorv när jag avbryts och skyndar till dörren. Partifunktionärerna frågar mig om jag bestämt mig för vilket parti jag skall rösta på och jag ljuger ch säger att jag inte bestämt mig än men att jag kommer att rösta på deras sida (alltså inte på den mörka). Anton gör en snabb entre iklädd kvinnokamps-tshirt och rätt smutsigt ansikte, korven håller på att brännas vid och när jag börjar att lägga ut texten om hur bra det vore med ett lokalt maktskifte i solna ser jag plötsligt mig själv i deras ögon och förstår hur bohemiskt vår i vanliga fall prydliga lägenhet ser ut och hur min trötthet nog verkar rätt manisk hur vår trappuppgång som jag tycker är lite gemytligt rörig nog ser ut som en soptipp för dem och hur de kan berätta för sina partikamrater om de bohemiska vänsterstudenterna och att de nog kan räkna med deras stöd i alla fall. Jag tystar mig själv tar några broschyrer, stänger dörren och rusar till spisen och den vidbrända korven.