I mats jonssons serieroman pojken i skogen beskriver han hur han upplever att all tid utspelar sig samtidigt. Jag kan inte annat än hålla med, tiden är inte linjär västerländet har fel och den är inte heller en cirkel, buddhiste roch hinduer har fel. Tiden är inte heller som sibiria sjunger en spiral utan tiden är nu och då och sen samtidigt på en gång. Jag är nu men ändå samma nu och jag som som jag var för tio år sedan, och jag kommer att vara nu och jag om tio år. Jag ser mig själv i anton, även för mig var allt en gång också ett enda stort nu och en gång kommer allt att vara då, fast det kanske är en klyscha, en gubbe sa en gång till mig på hemtjänsten att han aldrig tänkte på det förgågna, trots att alla sa att men skulle leva i sina minnen när man blev gammal. Våren kommer och med den luktminnen det luktar fukt och våt skog och jag är ett barn som hoppar på spångar vid en myr i jämtland, cigarettrök letar sig in i mina näsborrar vid tunnelbanestationen i ropsten och jag är en frusen tjuvrökande tonåring. Allt känns så intensivt våren är galen vintern är kall och död och den tysta snön dämpar alla tankar, vintern väver in mig i en tyst bubbla som sommaren sticker hål på. Fast våren är ofrivillig avdomning min pollenmedicin gör mig seg, jag tänker i långsamma banor och min reaktionsförmåga är historiskt låg.
Men mats min mats, oj vad jag tyckte om din bok, dina två tidigare böcker har jag tyckt mycket om när jag läst dem men när jag tagit upp dem för att läsa dem igen har jag bara blivit irriterad på dig och inte kunnat relatera till dem. Men denna bok talar rakt till mig, delvis känns den som om den handlar om mig trots att jag aldrig haft perfekt engelskt uttal och saknar sameblod. Men det jag kan relatera till är sökandet efter ett sammanhang, du som jag vill kunna återknyta till något vi var en gång och till något som fanns innan oss kalla det klass släktband eller vad du vill, inbillat eller verkligt. Mats skriver om sin mormor som städade ihop till pengar till en dyr matta som han förlagschefen inte riktigt tyckte passade på golvet hemma i bostadsrätten på söder. Om att växa upp på landet men inte riktigt passa in, att vara lite för märkvärdig för att kunna umgås på samma nivå som grannarna, men inte fin nog att passa in i medelklassen och jag känner igen mig att inte känna sig riktigt hemma någonstans att under uppväxten vara i något slags mellanland mellan arbetar- och medelklass, där man har tillträde till båda sfärerna, men inte rikigt kan koderna för att smälta in i någon av dem. Om demoner som ruvar i mörkret, om sporten som ondskans verktyg om mobbning och annat som hör barn och ungdomen. Jag vet inte om jag läser in för mycket i boken, men det är en fin historia om att göra upp med sig själv och att försöka sätta in sig själv i det där jävla sammanhanget.
Vad jag tänker på när jag talar om läsning
12 år sedan
8 kommentarer:
du fångar det med våren: jag kan också bli helt konstig och vara massa mörn samtidigt. det blir så intensivt att man vill gråta av någon anledning. kommer ihåg gamla jackor, smaken av termoskaffe, hur kompisar såg ut. och vissa känslor som var dominerande och som bara försvann. alltås inte ledsen eller arg, utan en speciell cocktail som man gick och sög på och som var helt borta en dag.
Ja precis så man blir alldeles sturm und drangig, bitterljuva känslor och minnen som bara bubblar upp hit och dit.
Jag tror inte att du läser in för mycket i Mats Jonsson-boken. Men jag tror också att det finns fler strategier än den som text-Jonsson (så att vi vet att pratar om den vi läser om, inte riktige Jonsson) använder. Man behöver inte bli framgångsrik och flytta till Stockholm och försöka smälta i något slags övre medelklasskikt. Jag tror att det är viktigt att göra upp med Kramfors Alliansens ishockeysektion, umgås med dem som i Jonsson-serierna är tragikomiska karikatyrer. Själv vill jag bo i Kramfors och gå på Alliansens matcher, lyssna på metal och ta det lugnt. Det har text-Jonsson inte tillträde till. I hans iver att i det vägskäl han befinner sig i välja IT-motorvägen och inte den som säger "Bollsta 12" reproducerar han det samhälle han hatar i stälet för att försöka göra det han älskar bättre.
Mm vi pratade om det fast jag ser det inte så, jag menar att man tar ett steg uppåt i samhället så tar man ett steg framåt klassresan har jag ett strikt positivistiskt synsätt på. Men något som jag stör mig på i det där synsättet som inlemmar även en del vapnetretorik från mörns sida är att man på något vis måste välja att antingen gilla brunflo eller vasastan. Jag tycker lika illa om båda livstilarna. Storstadens fördelar är att den rymmer många olika identiteter. Jag vill aldrig i helvetet att mina barn skall växa upp i min hemby. Jag tror att jag ger dem bättre förutsättningar genom att välja en annan uppväxtmiljö. Men jag är uppväxt på rena landsbygden och du i en småstad och det är en viss skillnad. Men man jag anser inte att man måste identifiera sig med sin uppväxts rådande ideal för att komma ut som en hel människa och jag tror inte att jag måste göra upp med "min" by utan denkan nog bara få vara. Men vi väljer alla olika strategier för att förhålla oss till oss själva och jag respekterar ditt fast jag inte jag kan relatera till ditt sätt att tänka. För mig personligen är skulle det vara en stöld av min identitet att på något sätt säga att allt det som jag ställde mig i opposition till en gång i tiden hade rätt.
Jag fattar inte Davids invändning mot "vapnetretoriken", jag håller ju med honom. Förutom att jag inte vill att mina barn ska växa upp i stockholm. Jag tror inte att det är bra för barn att växa upp med en känsla av att vara förmer och att få allt serverat. Dessutom tror jag att det kan vara bra att växa upp i en heterogen miljö, som landsbygden faktiskt är. I min klass var föräldrarna: minkuppfödare/bonde, miljonär, lärare, sjukgymnast, busschaufför, handelsresande pappersförsäljare, sekreterare, egen företagare inom svetsbranschen, televerketanställd, snabbköpskassörska, försäkringssäljare, förskolelärare, socionom. Det tror jag var alla. Ett ganska brett spektra.
Jag känner att jag ligger närmare Davids val än Jonnys. Jag respekterar Jonathans taktik så klart, men tycker samtidigt att den är lite sorglig. Det känns som björnmannen som så gärna vill vara björn. Man kan förändra vad man är idag, men inte vad man har varit.
Den politiska dimensionen du lägger till, Jonathan, tycker jag blir motverkande. Du stigmatiserar ju Kramforsbor som metalälskande, hockeykillar som bara vill ta det lugnt. Det vill säga reproducerar bilden av kramfors. Då tycker jag att det är bättre att visa att något annat är möjligt, som Jonsson gör.
hej mörn jag gör fel när jag klumpar ihop dig här, men det är ju förryckt att tro att alla som växer upp i sthlms skulle tro att de är förmer än andra på något annat sätt än resten av landet, visst finns överklassen och det hippas stockholm, men så är det ju överallt, i det förlovade ösund var det ju inte status att vara från landet heller. Jag vill att mina barn skall växa upp i en miljö som stimulerar dem att, våga göra grejer och att tro på sin inneboende potential. Inte som på landet där det är fullt att göra något annat än ens släkt hjort i århundraden och man servar barnen fullkomligt över deras huvuden bygger hus åt dem på sin egen gård och gör ner dem om de inte vill följa jante. (obs inte egna erfarenheter utan observationer av mina klasskompisar) Inte plugga, jobba jobba.
iofs är ju det där en generalisering av landet också, jag har aldrig känt att mina föräldrar vill att jag stannar kvar, tvärtom jag tror att de har varit nöjd med att alla barn har flyttat.
men jag tror ändå att barn som växer upp i stockholm blir bortskämda kulturellt på ett dåligt sätt (förutom anton eftersom han kommer att få träffa farsans pöbelkompisar).
visst är det generaliseringar men det är samtidigt mina erfarenheter, jag ser mer bra än dåligt med att ha tillgång till saker och ting visst läggs ribban kanske högre för den som haft tillgång till det mesta ochkunnat utnyttja föräldrarnas kontaktnät för jobb och dyl, men sen är det ju en jävla skillnad på olika delar av sthlm, miljonprogramm villaområde innerstad, är ju väldigt olika uppväxtmiljöer. Men jag tycker inte att du el johny har fel, jag kan bara inte hålla med, visst skulle jag kanske kunna tänka mig att i ösund om saker och ting ändrar sig men landet nej, punkt slut.
Skicka en kommentar