Jag tycker om den där bilden av naturen som går emot den dominerande svenska bilden av naturen som en god sak i sig, stärkande för både själ och kropp. Selma Lagerlöf skriver i Gösta Berlings saga, (världens bästa bok) om den vilda skogen och om den stora björnen i Gurlita klätt.
I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längta efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust.
Och där bor den förfärligaste av dem alla, björnen, som har tolv mans styrka och som, då han har blivit slagbjörn, blott kan fällas med silverkula. Kan något ge ett djur mera av förskräckelsens nimbus än detta, att han blott kan fällas med silverkula? Vad är det för dolda, förfärliga krafter, som bo inom honom och göra honom hård för vanligt bly? Kan inte ett barn ligga vaket i många timmar, rysande för detta onda djur, som de onda makterna skydda?
I Gösta Berlings saga är den otämjda naturen det stora hotet mot det goda småskaligt industrialiserade landskapet, när kavaljererna tar över ekeby växer åkrarna igen och kvarnarna ligger öde fram tills majorskan återvänder och ställer allt till rätta igen.
och just det jag vill se filmen bio när du kommet till sthlm mörn?
7 kommentarer:
Jag tycker om naturen som en bruksföremål. Mina erfarenheter av jämtländsk (norrländsk? svensk?) landsbygd är att man lever så pass nära in på naturen att den är en del av ens vardag. Naturen kan regna på en så att man måste dika, växa igen så att man måste röja, inte växa fram så att man måste åka längre bort för att få sin ved eller bli skyddad som nåt viktigt av det alltid lika förhatliga naturvårdsverket. Här vill man ha lite bättre utsikt vid stugan och då kommer det nån jävla myndighetsperson och säger at man inte får fälla de där träden vid stranden. Vilken idiot!
Tänk vilken syn man måste ha haft på naturen innan naurvetenskaperna slog igenom på bred front. Man är ute och går och det är SJUKT mörkt och sen börjar det knaka därinne i skogen. Eftersom mn aldrig läst någon biologibok vet man ju inte att det finns troll, man vet bara att man aldrig sett något. Så när man inte känner igen ljudet kan det vara VA SOM HELST. Sjukt obehagligt.
ja, se filmen! den är jättebra.
var också inne på jonny linje, att kärleken till naturen främst finns bland de som inte behöver ha med den att göra. och extra mycket bland dem som har naturen alldeles bakom sig i släkten. typ min pappa. han har nog ett mer kärleksfullt förhållande till den än farfar.
nej det får bli ett annat bioval, jag har paxat mörn för en grizzlykväll ikväll. kan inte du ta honom på big mommas house II istället? (mörn är pepp men jag har en känsla av att tjejen inte ställer upp på vad som helst)
tack för det fina inbjudningskortet!
varsågod, hm jag vet hur det är med paxningar, men mörn vill se så sjukt dåliga filmer, och nu had ejag äntligen hittat något som kunde intressera honom och som även jag ville se, en film om björnar.
Jag håller med er, det är nog de som har det naturliga ( haha säg vardagliga) förhållandet till naturen strax bakom sig som har målat upp bilden av den goda naturen av dåligt samvete för att de lämnat den bakom sig.
såg den igår, den var bra. innehöll många björnar och rävar och naturkillen var verkligen helt sjuk. inte oväntat var han en så kallad sökare, hade innan haft karriärer som skådespelare och alkis. jag hatar verkligen skådespelare. de är så lättledda och pompösa samtidigt.
Fick ett mail om en seminarieserie om genus i barn- och ungdomslitteraturen på lärarhögskolan i vår. Kanske något för dig? Första gången var 25/4.
Skicka en kommentar