Radiumsekunden

Vet inte hur jag skall uttrycka det här utan att det blir klychigt. Men jag älskar när man i en bok hittar en formulering som sätter ord på en tanke eller upplevelse man haft men själv aldrig lyckats att konkretisera i ord. Eller ännu bättre när författaren skriver något som man inte vet om att man upplevt, men sen när man läser det skriker man för sig själv - ja just det så, precis så känns/kändes eller var det. Här är ett klockrent exempel ur Vägen ut av Harry Martinson (tack johny).

Ibland när han gick och teg och ingenting särskilt tänkte på kände han i ordlös klarhet hur allt var. Allting stod klart för honom, men om han hade försökt säga eller tänka bara så mycket som "tyst, tyst" så skulle allt varit borta. Han tänkte: Så är det nog för alla människor. Det är nog inte bara för mig. När han blev äldre kallad ehan det radiumsekunden. Någon sällsynt gång hade han den. I sådana stunder kom ett svep av klarhet. Plötsligt visste man allt. Men bara en sekund. Sedan fortsatte vimlet som förr och man stod kvar och undrade varför Undret var så. Att det var sällsynt som radium. SÅ var radiumsekunden. Den gick inte att hålla kvar. Den gick inte ens att tänka. Efteråt visste man bara att man för ett ögonblick hade vetat vad man annars inte visste. Men hur det varit kunde man aldrig förklara ändå. Så var radiumsekunden. Den kom oombedd och gick som den kommit. Omöjlig var den att hålla fast, omöjlig att locka till sig.