Våldet

Jag började att läsa i varför tror du att vi låter som vi låter när jag var hemma hos mörn förra veckan, och igår lånade jag hem den från jobbet och fortsatte att läsa. Något av det mest intressanta är hur mycket de flesta intervjuade trycker på att de fick spö för att de var punkare. Bilden de målar upp av det sena sjuttiotalet är inte bara den om raggare som vässar knogjärnen och hänger utanför punkspelningar utan även om hur medelsvensson spottar på skriker åt och spöar tonåriga punkare. Egentligen har jag svårt att tro att det verkligen var en sådan hetsjakt på punks som det beskrivs i boken. Men jag minns första gången jag själv hängde med mina punkarkompisar i östersund en fredagkväll. Det måste ha varit på sommaren mellan åttan och nian tror jag för det var fullt med folk på stan och man satt på uteserveringar och drack. Jag var inte så värst punk, svarta kläder docs och en fruktansvärt ful urväxt pagefrisyr, men mina homies hade hela punkuniformen med mohikan och resten av paketet. Jag var så chockad över folks reaktioner okej att kickers skrek åt en och knuffade på en, och att bönderna tjafsade med en och slog på en de hade de gjort med mig så länge jag mindes. Mildare former av våld hörde till vardagsmat på de skolor jag hittils gått på. Men det här var barockt vuxna män skrek punkarjävel och hotelser regnade från höger och vänster och smockan hängde liksom lite närmare mig i luften än den gjort tidigare. Och detta var ju ändå nästan TJUGO år sedan den första svenska punkvågen. Vet inte om det hade så mycket med punken att göra, innan sommaren var slut hade en lokal gängboss tagit stryptag på mig och tryckt upp mig mot ett träd, tidigare hade han tryckt en kniv mot strupen på en av gängmedlemmarna, bonnrasisterna i min klass och den över mig sparkade av käkbenet på en annan punkare på min höstadieskola. Men jag slapp spö, jag blev inte nerslagen förrän flera år senare och det var inte för att jag var punk eller för att jag var bög (som det började heta lite senare när man började att lyssna på popmusik istället) utan orsaken var en helt annan där jag väl hade mig själv att skylla för att händelserna utvecklade sig så som de gjorde.