Boken, boken boken.

Efter mycket snack om Hjalmar Söderberg från en viss person i min närhet läste jag den allvarsamma leken och det var en bra bok verkligen och en mycket underhållande stockholmsbeskrivning, och trots att jag skrattade åt huvudpersonen Arvids raljerande kring medelklassens val av tagna namn med två naturord i en ologisk kombination, ex Södergren, om man är söder om grenen är det en norrgren då? så brydde jag mig liksom inte om hans kärleksbekymmer. Det var liksom inte så synd om honom som han själv tyckte. Men jag gör ett försök med doktor glas också. En annan huvudperson som var svår att egentligen bry sig om var Paul Rayment i den långsamme, trots att jag inte läst ngn dålig Coetzeebok (han kanske kan vara min gubbe karin) så var det liksom lite svårt att komma in i den här buttra gubben till huvudperson men precis när jag kände att jag visste var jag hade honom så slänger Coetzee in Elisabeth Costello författarinnen som är (åtminstone som jag förstått det) lite av ett alterego till Coetzee som är med i tidigare böcker av honomm, och plötsligt är vi inne i ngn sorts pseudoverklighet om man vet inte om ngt av det som händer är verkligt egentligen och ja där är jag nu. Men jag får väl återkomma när jag är klar. Fast nu fick jag in zaide smiths nya bok om skönhet och den verkar precis lika bra som jag hade hoppats. Precis som resten av mänskligheten älskade jag vita tänder verkligen och autografjägaren var väl handen på hjärtat något av en besvikelse. Men detta är lovande kamrater.