köttet

Alla som växte upp i Norrland på nittiotalet var tvungna att ta ett ställningstagande. Att välja mellan att äta kött eller att inte äta kött. Nästan alla människor som såg sig som "alternativa" blev vegetarianer/veganer stod du politiskt till vänster så sågs du som lite exotisk om du fortsatte med ditt köttätande trots Lyxen och straight edge rörelsens korstågs triumf över norrländska ungdomars matvanor. När jag flyttade till stockholm blev jag förvånad jag umgicks med nya människor pratade musik politik och kände att jag hade ngt gemensamt med den här människan, så stoppade hon el han plötsligt i sig ett stycke kött och förvirringen var stor. Jag har varit vegetarian i åtta år, jag är urless på prata om etik, djurindustrier och om är skenhelig som vegetarian om man bär skinnprodukter. Jag har flera gånger tänkt att jag borde börja äta iaf fisk igen men jag kan inte, det är så äckligt häromdagen åt jag en lunchmacka på lunchställets/sushibaren viva i lidingö c, när en kväljande fisklukt letade sig ut i lokalen och tog min matlust ifrån mig. Jag tycker fortfarande att det är konstigt att upplysta unga människor äter kött 2005, att gamla stötar inte orkar ändra sina matvanor är inte förvånande men ni övriga har inget försvar. En av de sista gångerna jag åt kött var jag bortbjuden hos matias familj, det serverades anka, en av köttbitarna på serveringsfatet var helt tydligt en ankhals. Matias satt en bit ifrån akan och bad mig servera honom varghe gång han ville ha mer mat (på den här itden åt han frtf typ tre fyra portioner vid varje måltid. min föräldrar pratar fortfarande om vilken storätare han var) Varje gång lade jag ankhalsen på hans tallrik, varje gång bad han mig att få en annan bit. Den gick helt enkelt inte att äta det var så tydligt att se vad de var, det var en styckad del av ett lik, helt oätligt. En annan gång fångade jag några öringar som sköljts med av vårfloden och blivit kvar i en liten pöl i den lilla ån som rinner vid mina föräldrars hus. De var en lätt match att fånga när de försökte gömm sig bakom stenar i det knappt decimeterdjupa vattnet. Jag fångade dem med mina egna händer och slog ihjäl dem mot en sten. De hade ingen chans att komma undan, jag förvandlades till en överlägsen art som en mink som känner lusten till blod och urskinningslöst dödar allt i sin väg, eller en räv som tagit sig in i hönshuset och där dödar alla hönor trots att det räcker med en till mat. Trots att jag fiskat under hela min uppväxt och dödat åtskilliga fiskar, knäckt abborrarnas huvuden genom att dra dem bakåt tills nackkotan knäckts, slagit ihjäl sikar och harrar med en schlåijälpin mot båtens golv, slog man dem för långt bakom nacken kom inälvor ut genom deras munnar, trots min långa bana som fiskslaktare så kände jag ånger och kände mig lite äcklad inför fiskkropparna som låg livlösa vid mina fötter.