slappis

det var ett tag sedan nu jag börjar bli lat. skyller en del på jämtlandsvistelse, hos modernitetsfientliga föräldrar, mamma har sent omsider insett vidden av att ha en internetuppkoppling, men pappan stretar emot. Och den här magisteruppsatsen äter upp min tid liksom.

En konstig sak hände när jag var i jämtland, en gammal fiende var trevlig mot mig, pappan till en av mina mobbare från grundskolan har så länge jag känt honom varit ett riktigt as, han har varit otrevlig och dryg och haft ett horn i sidan till mig brorsan och mamma. När han är full blir han rent jävlig och härmar mammas brytning och menar att hon inte kan prata som folk (sagt med ett riktgit tjock l). brorsan och han var nära att hamna i knytnävslagsmål för något år sedan. Jag är inte så konfrontativ och har hållit mig undan all slags gemenskap med de jag inte trivts med i min hemby sedan jag blev gammal nog att slippa följa med.

Iaf han stövlar in i hallen, med skorna på förståss vi är på landet, och säger,
-jäså du e heim
plötsligt får han syn på anton och så ser jag att någonstans långt därinne i hans ögon tänds något som skulle kunna kallas glädje, han pratar med anton och frågar mig om han kan gå och börjar prata om sitt barnbarn som är ung jämngammalt. Han verkar nästan snäll och avslutar bara med att säga att det är synd om oss som bor ståckolm. Jag är fortfarande förvånad