Mottot

En kollega och jag pratade om att man borde ha ett motto att leva efter, hon var förtjust i don efter person. Jag kommer inte på något bra. Däremot minns jag en person som hade ett motto. Det var på hemtjänsten, jag var hemma hos en rar gammal dam med ett förnämt efternamn. Hon berättar om hur hon som ung bodde hos släktingar i Vasa och gjorde skandal genom att fraternisera med tjänstefolket (hjälpte till att piska mattor och be en av tjänsteflickorna att lära henne finska) och genom att hör och häpna, åka skridskor iklädd långbyxor!

En dag sa hon till mig att hon alltid försökt leva efter von Döbelns livsord - Ära (jag som nyligen har bläddrat i Fänrik Ståls sägner klämmer i och i kör säger vi tillsammans), skyldighet, vilja.

Efter den här händelsen kom vi ännu bättre överens. Men i ärlighetens namn fattar jag inte riktigt hur man ska leva efter ära, skyldighet, vilja, men det låter onekligen pampigt.

det känns som om jag varit borta en lång lång tid

Från bloggandet alltså, jag har blivit slapp och lat. Roliga saker händer, jag tar mig ut och gör grejer, våren rasar utanför och jag skriver ingenting här längre. En sak som jag gjort är att fixa med balkongen.
Här är mina tantblommor, pelargoner och marguerite.

Här är en klassiker blomman för dagen, snart ska jag ställa ut dom på balkongen så att de får klättra fritt.


Här ska det bli solrosor (hoppas jag), och persiljan som jag klippte ner har fått nya skott (heter det väl). Jag försöker träna mina förut så svarta växtdödarfingrar att bli gröna, än så länge går det över förväntan.